Nedsupna på en rutten skorv på väg åt helvete

KOLUMNISTER

Resan gick till Estland i helgen, med en gammal skorv, sura heltäckningsmattor, fläckiga soffor. Färjan hade inte ens lämnat Frihamnen och grabbarna i baren var redan vilse i dimman. Bordet bredvid var ledigt, jag tvekade i tanken: varför glor de på mig och ska jag sitta så nära? Snart spyr de väl rakt ut och över mig.

Och vad vill de mig?

De hade solglasögon på och två stora glas framför sig. En öl, och nån genomskinlig vätska, vodka? Men i femtiocentilitersglas..?

De var kanske 18 år. Kanske. De var i vilket fall småpojkar och sneglade oavbrutet på mig där jag satt med kappan på och min lilla gin och tonic.

- Alltså, sa den ene, du vet hur vuxna dricker?

- När vuxna super så börjar de lååångsamt...

Han lät handen sakta stiga mot taket.

- ...och så blir de fulla. Men när VI dricker så blir vi SNABBT totalt packade...

Knuten hand rätt upp mot taket, sedan dalande mot repigt bord med märken av fimpar.

-...och så sjunker vi ihop och spyyyr.

Handflatan daskade i. Råflabb. Med ögonen på mig.

Ja, det var i helgen, dagarna före Aftonbladets nya artikelserie om unga människors alkoholvanor.

Om ni vågat läsa den?

"Ungdomsfylleri" har jag läst artiklar om så länge jag kan minnas. Det här är något annat. Killar och tjejer, nyss fyllda 20, ser in i kameran och berättar om sin alkoholism. Hur de druckit för att glömma, för att synas, för att göra sig osynliga, döva depressioner.

Det finns nästan inga ord, känner jag. Alla är förbrukade. För jag vet inte om "larm" hjälper.

"En generation håller på att tappa fotfästet", säger en säkert välment Ing-Mari Wallin, kurator.

Vem ska hindra dem? Ja, inte är det Ing-Marie.

Det handlar om något verkligt deppigt och utsiktslöst, det är nämligen vi vanliga, stackars satar till föräldrar som ska göra det. Vi som åkte Estlandsbåt i helgen och shoppade billigt. Som gjorde som det stod i broschyrerna som låg framme: "Vissst har du plats över i bilen för en låda till"?

Vill vi, eller är det kört?

För det är vi som på något vis måste orka ta till oss det enkla faktum att ungarna gör som vi gör, inte som vi säger.

Det var ju det blickarna handlade om, antar jag. Killarna i baren, meningslöst och metodiskt nedsupna på en rutten skorv på väg åt helvete. Det försökte väl kolla vad en vuxen som jag tyckte och tänkte. Eller att jag bara såg dem.

Kerstin Weigl