Ryssarna besegrade tyskarna före dagen D

KOLUMNISTER

Den 6 juni för 60 år sedan inledde västmakterna invasionen i Normandie. Den har betecknats som början till nazi-Tysklands sammanbrott och den avgörande insats som gjorde slut på andra världskriget.

Böcker och filmer har skildrat denna dramatiska militära operation. Otaliga turister har besökt den legendariska stranden utanför Caen och de stora begravningsplatserna med vita kors.

"Operation Overlord" leddes av general Eisenhower, senare president i USA. Än i dag är invasionen och segern en symbol för USA:s kamp för demokrati och frihet i hela världen.

Detta anfördes till exempel som skäl att stödja USA:s invasion i Irak, trots att arabvärlden hade helt andra erfarenheter av västmakterna för 60 år sedan och tidigare.

Det finns ett problem med den här historieskrivningen, så självklar i väst, inte minst i Hollywood: tyskarna var redan besegrade på östfronten. Det avgörande slaget hade stått vid Stalingrad kring nyåret 1943, när 284 000 tyska soldater inringades i sträng vinterkyla. Tyskarnas nederlag fullbordades i det gigantiska pansarslaget vid Kursk den sommaren.

I juni 1944 stod ryssarna nära Warszawa och i väst undrade man skräckslaget hur långt västerut Röda armén skulle nå. 70 procent av den tyska försvarsmakten hade satts in på östfronten och krossades där.

Vid tiden för invasionen hade tyskarna 228 divisioner i öster. I väst hade de 58 av vilka 15 kunde sättas in i Normandie.

Krigshistorikern Gunnar Åselius (lektor vid Försvarshögskolan) berättar (Axess juni 2002) att 28 tyska divisioner med 350 000 man gick förlorade på östfronten mellan den 23 juni och 27 augusti 1944, stupade eller fångna. Det är helt andra proportioner än i Normandie.

Engelsmännen firar slaget vid el-Alamein i Nordafrika 1942 som deras stora seger under general Montgomery. Tyskarna hade 3 divisioner där. Sådana fältslag förekom i hundratal i Ryssland.

Ryssarna förlorade 27 miljoner medborgare i vad de kallar "det stora fosterländska kriget".

Det var ryssarna under Stalin som besegrade Hitler och hans arméer redan före invasionen i Normandie, fast mycket jobb återstod på flera fronter.

I USA tror väl nästan alla att det var amerikanerna som besegrade nazisterna.

Krigets centrala scenario kan inte bara beskrivas som demokratiernas kamp för friheten. Det var också en kamp mellan nazismen och bolsjevismen, de två diktaturerna.

Men det är klart att vi ändå ska minnas den 6 juni 1944. Det är sant att omfattande amerikanskt militärt bistånd skeppades över Atlanten. Inte minst viktigt var att ryssarna fick lok, lastbilar, jeepar - ovärderligt för snabbheten i krigets slutskede.

Men konvojerna kunde genomföras i större skala först sedan västmakterna vunnit slaget om Atlanten i maj 1943, och då var det avgörande tyska nederlaget vid Stalingrad redan ett faktum. "Huvuddelen av Röda arméns vapen förblev kriget igenom av inhemsk tillverkning", skriver Åselius.

Stora industrier hade flyttats eller byggts upp österut.

I Sovjetunionen hade tyskarna (enligt rysk statistik) helt eller delvis förstört 15 större och 1 710 mindre städer och 70 000 byar. De brände eller rev 6 miljoner byggnader där 25 miljoner människor bodde.

De förstörde 31 850 fabriker, 65 000 km järnväg, 4 100 järnvägsstationer, 40 000 km större landsvägar, 90 000 broar, 10 000 kraftstationer, 1 135 kolgruvor, 3 000 oljebrunnar och 36 000 post- och telestationer.

De stal 14 000 ångpannor, 1 400 turbiner och 11 300 elektriska generatorer.

De förstörde 90 000 kollektivjordbruk, slaktade 17 miljoner kreatur och 20 miljoner svin, plundrade 40 000 sjukhus, förstörde 84 000 skolor samt 43 000 bibliotek med 110 miljoner volymer, 44 000 teatrar och 427 museer.

Jag har all respekt för invasionen i Normandie. Men det här var värre. Efter krigsslutet påstod man i väst att ryssarna ville starta ett nytt krig, nu mot västmakterna, som hade atombomber. Men det är en annan variant av kampen om historien.

Gunnar Fredriksson