Inför mjukare start så får vi mjukare elever

KOLUMNISTER

Och så är sommarlovet slut och barnen kommer hem från skolan med

sina nya scheman. Två tonåringar. Inga sovmorgnar för någon av dem. Låg stämning i köket. Vi visualiserar novembermörkret, decembersvärtan.

Fjortonåringen sitter vid köksbordet och gråter uppgivet

inför tanken på det stundande skolåret: 9:an, alla prov, hets inför bra betyg för gymnasieintagningen. Matte, kemi "

"Jag hjälper dig med språken och samhällskunskap", försöker jag trösta. "Vi tar det månad för månad." Men inom mig

kokar jag. Över att det är som det är. Över att det aldrig förändras.

Varför ska just den tröttaste delen av mänskligheten - växande tonåringar - tvingas upp

i ottan varje morgon? Resten av den arbetande befolkningen börjar klockan nio, skolbarnen åtta?

Varför? Är det någon slags kvardröjande protestantisk princip om att de unga ska härdas som spökar här?

Folklivsforskaren Åke Daun menar att de tidiga schemana är en kvarleva från bondesamhället, då bönderna gick upp

tidigt för att mjölka korna. Finns inga kor på Södermalm i Stockholm, dock. Anno 2004.

I DN säger Daun att den puritanska pliktmoral som kom till Sverige på 1500-talet med protestantismen grundlade synen om det politiskt korrekta i att arbeta i sitt anletes svett: "Det tydde på karaktärsstyrka att övervinna den sköna sängvärmen; att motstå lättjan och de sinnliga njutningarna var en dygd."

Kanske den tidiga skolstarten är en eftergift åt dubbelarbetande kvinnor (för de flesta

lärare är fortfarande kvinnor), som ska hinna hem för att ta emot barn och göra middagsmat? Eller är det bara ett utslag av en trög konservatism, "så har vi alltid gjort."

Det räcker inte att säga att "se till att få tonåringarna i säng i tid. De behöver sin sömn." Det är dubbelmoral. När samhället öser stimulantia i form av tv och internet över ungdomarna. Hur värja sig? Mot såväl innehåll som de tider såporna och filmerna sänds? Let"s face it! Ungdomarnas omgivningar och kultur ser inte likadan ut som när vi gick i skolan eller när farfar och farmor vandrande till byskolan

i vintermörkret.

Det är föräldrarnas ansvar att få ungarna i säng, hör vi. Föräldrarna ska - som Don Quijote - vifta med armarna mot alla

tidens väderkvarnar; kvartersbutiker som är öppna hela natten, tv-program dygnet runt, tillgång till kompisar genom sms och internetchatt nonstop.

I en genomelektrifierad, totaldigitaliserad och fullständigt kommersialiserad värld, ska

vi - tonårsföräldrarna - ta vårt ansvar och vrida klockan tillbaka till det femtiotal då det bara vid prinsessbröllop och julaftnar sändes tv på dagtid och då jag och systrarna la ett hårstrå på telefonen för att se om den vibrerat när vi varit ute, om Han ringt.

Det funkar inte så. Vi lever i en annan tid, en tid då

Tiden fått en ny karaktär än förr; den är snabbare, mer individuell, mindre anpassad till Naturen, mer kommersiell. Jag är FÖR alla seriösa försök att stoppa upp det

Moderna Tidsraseriet,

vrida klockan tillbaka. Bokstavligen.

Jag tror att det är nödvändigt om vi skall återfinna balansen. Inom oss och i förhållanden till vår planet. Men jag tror knappast att tonåringar är den bästa målgruppen att starta med. Och ska vi börja med dem; ja inför då obligatorisk morgonsamling med andningsövningar, meditation, lite sträckning på kroppen, läsning av en dikt och ett vishetsord. Inför en mjukare start. Och vi får mjukare elever. Det är jag övertygad om!

I DN-artikeln berättas om försök såväl i Sverige som utomlands med flextid för elever och hur väl de slagit ut. På Michiganuniversitetet utförde man en stor undersökning på tusentals elever som fick sova en timme längre på morgnarna. Resultat: bättre studieresultat, mindre depressioner, mindre oregelbunden sömn, lugnare lektioner, gladare elever, lärare och föräldrar.

Vi sitter vid köksbordet och det är fortfarande ljust där ute men vi vet att just vi lever på ett av globens mörkaste ställen under vinterhalvåret. Tonåringarna suckar. Jag tröstar. Och vi går mot mörkare tider.

Anita Goldman