Man blir inte riktig man av att vara föräldraledig

KOLUMNISTER

Min pappa bytte mina blöjor. När han kom hem från jobbet. Han var en vanlig småbarnspappa, modell -59. En sån som i vårt årtusende inte är en ”riktig man”?

Jag tänker på det när jag läser pappamanifestet i Aftonbladet. Killarna skriver om delad föräldraledighet och ”män som vill leva på riktigt”.

En riktig man, står det, lär känna sitt barn genom att vara med sitt barn. Minsann.

Själv är jag rätt less på att bebistiden jämt står i fokus. Föräldraledigt är bebisledigt. Den tiden är ingen match, mer en fysisk prestation. Det är ju sedan det tuffa jobbet börjar.

Den riktiga utmaningen för en riktig karl är att köpa vinteroveraller, packa matsäck, behandla fotvårtor. Att läsa läxan, förklara tv-nyheterna, gå till doktorn. Att boka klipptid, köpa födelsedagspresenter, klippa naglar, diskutera mobbning, tvätta kissiga lakan, förhandla veckopeng, köra till ridhuset och hockeyn, läsa skittråkiga sagor, sätta gränser och plocka lusägg. Och dränka barnen i kärlek.

Så ser jag det, numera. DET är det riktiga jobbet. Som ska göras utan föräldraledigt.

Så vad handlar pappamanifestet om?

Är männens tanke att bara den som varit bebispappa på heltid ett halvår klarar det riktiga jobbet, det mödosamma (och underbara)? Att det är de månaderna som kvalitetsstämplat pappan?

Hur vet vi det?

Och jag undrar. Jag minns min egen pappa av 50-talsmodell, som faktiskt fanns där vid min sida över läxböckerna. Jag ser omkring mig på jobbet bebislediga män, som kommit tillbaka i tjänst. Blev de riktiga män, av sig självt? Jag undrar. Jag vet inte. Går de automatiskt hem och förhör läxan och petar öronvax?

Är det kört på nåt vis för mannen som hoppade över bebissymbiosen?

Jag undrar. Och det blir liksom så känsloblajigt.

Jag kan längta mig vild efter en annan, mer politisk kampanj. Att det skulle hetta till. På 70-talet fick vi dagis. Men vi blev inte jämställda. Och vi undrade varför och började prata en massa om hur vi ser ut i huvudet och vad som är manligt och kvinnligt. Ja, och sedan rustade vi ner en massa på det som skulle vara bra för ungarna.

Vad gör vi nu?

Jag blir trött bara jag tänker på det. Den här jättefrågan, om våra barns villkor och hur vi ska leva med varandra, är så tung och har så svåra grundbultar.

Så okej, vi tar en pigg symbolfråga, den om männens bebisskötsel.

Och vi ses väl sen, grabbar, i simskolan och på föräldravandring nattetid på stan?

Kerstin Weigl