Vi luras tro att våldet mot kvinnor minskar

KOLUMNISTER

Det är lätt att förledas att tro att vi snart är jämställda. Att kvinnor i dag har samma värde och rättigheter som män i samhället.

Därför är det så fint med väckarklockor. Skrällande, vrålande sirener som tjuter och sliter sönder alla sådana villfarelser.

För två veckor sedan skrev jag om Elisabeth Krantz i Kungsbacka. Hennes fem barn har blivit bortförda av sin pappa och finns någonstans på Gazaremsan.

Eftersom jag bevakat och skrivit om sådana fall i 20 år så kunde jag beskriva följande:

Praktiskt taget alla fall där män rövat bort sina barn följer samma mönster.

Mannen dominerar familjen. Han kräver total kontroll över både kvinnan och barnen, motsätter sig att kvinnan

arbetar utanför hemmet och att döttrarna deltar

i aktiviteter på fritiden.

Kvinnan blir oftast misshandlad, och nästan alltid också våldtagen. Barnen är ofta slagna.

I nästan alla fall tar kvinnan slutligen steget och vill skiljas. Då kidnappas barnen.

Sedan ställer mannen alltid en rad villkor som brukar vara mycket lika:

Hon ska genast dra tillbaka skilsmässoansökan. Ta tillbaka anmälningarna om misshandel. Gifta om sig och leva lycklig med mannen och aldrig mer krångla eller bråka. Sluta träffa sina arbetskamrater/vänner/föräldrar och så vidare.

Om samtliga dessa villkor uppfylls, och oftast ett par till, så kan hon - möjligen - få träffa

sina barn igen.

Detta skrev jag i tidningen, och samma dag fick jag följande mejl:

"Kan man kidnappa sina egna barn?

Har inte pappan samma rätt som mamman att ta hand om

sina barn?

Varför är en svensk (arisk) förälder alltid den som är mest lämpad att ta hand om barn?

Är det bara jag som är trött på medelklassintellektuella som

hela tiden visar sina fascistoida trynen?"

Mejlet var undertecknat av en man som uppgav sig vara ensamstående pappa och metallarbetare.

Det är tur att man får sådana mejl ibland, så att man inte invaggas att tro att kampen är över.

När man hållit på och tjatat om de ohyggliga konsekvenserna av kvinnovåld i 20 år, känns det till slut som om man sparkar in öppna dörrar. Det är lätt att tro att alla har fattat, att människor har förstått. Då är ett mejl som ovan rena vederkvickelsen.

Mannen som skrivit mejlet ser nämligen inte något som helst problem med att män slår, våldtar och plågar kvinnor och barn. Det är helt i sin ordning. Det enda som betyder något är att mannen ska ha makten. Om man tycker något annat har man ett fascistiskt tryne.

Mannen som skrev detta hade ett svenskt namn, hans mejl går till en svensk storindustri.

Det känns faktiskt fint att bli påmind om vad vi har att kämpa emot:

En tusen år gammal tradition som går ut på att det är okej att slå kvinnor. Att vissa karlar på fullt allvar fortfarande tycker det är helt i sin ordning att männen piskar sig till makt. Det spelar ingen roll hur många lagar vi förändrar - det är vår gemensamma attityd som måste förändras.

I fall som detta blir det absurda så tydligt. Den sublima, underliggande acceptansen av våldet är egentligen mycket värre:

Socialtjänstemannen som erbjöd en småbarnsmamma samtalsterapi så att hon skulle stå ut med att bli slagen av sin man.

Polisinspektören som ifrågasatte en ung, knivskuren kvinna och korsförhörde henne, men vägrade att förhöra hennes förra sambo, eftersom det kunde kränka mannen.

Nämndemännen som inte trodde på en våldtagen kvinna, eftersom hon hade stringtrosa.

Att män slår kvinnor är inte ett kvinnoproblem, utan en mänsklig fråga. Enligt Amnesty International är det den sista, stora människorättsfrågan att lösa på jorden. Vi är inte förskonade från detta i Sverige, även om vi ibland önskar det så hett att vi lurar oss själva.

Men detta är fakta:

Våldet mot kvinnor minskar inte. Tvärtom tyder det mesta på att det ökar.

Män som metallarbetaren med mejlet ovan borde skämmas.Mannen som skrivit mejlet ser nämligen

inte något som helst problem med att män slår, våldtar och plågar kvinnor och barn.