Budskapet kommer bort bland alla kläder och kök

KOLUMNISTER

Politisk retorik består mer och mer av jippon som gör sig på tv.

Åtminstone tycks politiker och deras reklamexperter tro att vi vanliga väljare är roade.

Under förra veckan fick vi se ett sådant exempel på modern politisk argumentation: en titt in i Maud Olofssons kök medan hennes man städar, borgerliga partiledare hemma hos bondmoran, trädplantering i glesbygd, sällskapsspel, jämte enkla slagord som ”Allians för Sverige” och de gamla vanliga ”tillväxt i hela landet”, ”modern utbildningspolitik”, ”välfärd för trygghet och valfrihet” samt ”rättspolitik för trygghet”.

De upprepade också då och då ”kvinnorna”, vad det nu ska betyda.

Något mer komplicerat är kanske det oläsliga ”sammansvetsat borgerligt koalitionsalternativ”.

Jag tror inte att socialdemokrater eller deras professionella rådgivare är främmande för sådana retoriska knep. Inte bara texter utan än mer bilder är nu politisk retorik och det kan inte ens K G Berg-ströms snusförnuftiga kommentarer göra mycket åt.

Vad som sägs kommer bort när tv-tittarna fastnar för aktörernas tv-mässiga klädsel, kanske utformad av någon s k modeexpert, i det här fallet med tanke på hur man naturligen ser ut i det inre av Västerbotten. Rutiga skjortor tydligen, som flottare med färg.

Manliga politiker i strikta kostymer som håller föredrag finns inte längre och jag kanske inte heller saknar den stilen. Argument och fakta blir på sin höjd bildtexter.

Och så är det ju inte sällan också i mycket större sammanhang, till exempel i krigsrapportering.

Gösta Bohman brukade inleda valrörelsen med att komma i seglardress i liten motorbåt till Grisslehamn.

Och än mer folkligt var ju hans skärgårdsdass, känt från tv.

Under en valrörelse matade Bengt Westerberg sälar. Ulf Adelsohn badade i bassäng vid kärnkraftverk.

Thorbjörn Fälldin visades upp på en bild sittande på en kärra med potatis, ett argument mot Olof Palme. Bildt övade skjutning med pansarraketer.

Vi minns hur Bengt Westerberg reste sig upp och gick, en spektakulär protest mot att Ian Wachtmeister skulle sitta i samma tv-soffa och rent av i samma regering.

Ingvar Carlsson sågs under en valrörelse ”ensam” vandra längs Gotlands strand, till synes i djupa tankar, fast det är klart att det fanns ett tv-team bakom. Göran Persson dansade med en sorts ko i barnprogram.

Bosse Ringholm gjorde nyligen det klassiska, tog ett litet barn i famnen.

Vi börjar vänja oss vid sådant. Men jag undrar hur mycket av bild & jippo-retoriken som går hem.

Vi vet att reklamfolk försöker manipulera oss men hur kritiska är vi när liknande metoder praktiseras i politiken?

Äldre politiker var alltid likadant klädda, t ex Per Albin, Erlander och Sträng.

Palme kunde tankspridd uppträda i skrynkliga jeans och slipsen satt ofta på sned, men sådant fick han kritik för.

Göran Persson har något oförsiktigt köpt en gård som enligt kritiker är en herrgård fast inte lika fin som Harpsund. Bilden av slottsherren sprids och antas oroa en folkgrupp som kallas vanliga arbetare.

Seriösa herrar kan få problem. Jag minns till exempel hurusom den engelske konservative premiärministern Harold Macmillan under ett officiellt besök i Sovjetunionen skulle besöka ett kollektivjordbruk tillsammans med Chrusjtjov.

Den brittiske aristokraten klädde sig, efter noggrant övervägande, som när han jagade morkullor i England: knäbyxor, knästrumpor och lustig hatt. Varpå det visade sig att Chrusjtjov hade vanlig kostym.

Även besök i kvinnliga politikers kök hör till knepen. Golda Meirs kök ansågs vara den centrala platsen för hennes maktutövning; jag har faktiskt träffat henne där en gång, ett helt vanligt kök.

Även fru Thatcher hade ett politiskt intressant kök dit jag tror att hennes man, älskad av skvallerpressen, bara kom för att hämta gin och tonic.

I det mer jämställda Sverige lär väl rådgivare i retorik snart anpassa politikernas köksinredning till tv-mediet.

Gunnar Fredriksson