Kroppen kommer att leda oss hem till Gud

KOLUMNISTER

Sexualitet i centrum på kyrkomöte" lyder rubriken i en av våra morgontidningar. Den rapporterar om Svenska kyrkans nu pågående kyrkomöte i Uppsala. 96 motioner skall behandlas men frågan om homosexuella kyrkbröllop tilldrar sig den utan jämförelse största uppmärksamheten. Carl Reinhold Bråkenhielm, ordförande i Svenska kyrkans teologiska kommitté, menar att det är kyrkans historiskt spända förhållande till det kroppsliga som gör homosexuella medlemmars krav så svårt.

Kyrkans debatt om homobröllop kommer i kölvattnet på den sexualteologiska begreppsförvirringen, och det plötsliga intresset för sexualitet och religion, som en av de mest omtalade mordrättegångarna i Sverige någonsin kastat in yrvakna sekulära journalister och medborgare i.

Det är anmärkningsvärt att frågorna kring religion och sexualitet, till Gud och kroppen, fortfarande har en sådan oerhörd laddning i detta (på ytan) avkristnade, postmoderna land.

Med alla dessa stringtrosor för fyra-åringar, fritt utdelade kondomer till ungdomar, avklädda kvinnokroppar överallt i stadsbilden och dokusåpor i tv där alla upptänkliga former av sex inte endast avhandlas utan förevisas i real time. Man skulle kunna tro att skammen kring sexualitet och spänningen mellan det sexuella och det andliga helt fasats ut från det moderna medvetandet.

Kanske finns det sådana som hävdar att vi lever i två olika kulturer: en postmodern, tillåtande, gränsöverskridande där Gud inget har att göra i sovrummet eller ens med den mänskliga reproduktionen. Och en annan, eftersläpande, konservativ, som inte tagit steget in i moderniteten.

Själv tror jag att det är två sidor av samma sak. Att den exploderande sexualiseringen av det offentliga rummet: i bild, reklam, musikunderhållning, film, klädsel, uttrycker samma djupa sår i den västerländska kulturen som den kyrkliga skräcken för "avvikande" sexualitet och de laddningar som sexualitet kan få i andliga församlingar likt Knutbys.

Såret har skapats genom att utesluta kroppen. Den har tuktats, föraktats, förnekats. Kroppen har utsetts till bärare av det förnekade undermedvetna, det tygellösa, det "djuriska", det behövande. Ja, mer än något annat är kroppen symbolen för vårt absoluta beroende av varandra (i första hand modern och därför har kvinnokroppen ansetts allra mest "farlig") och av jorden (ljus, mat, vatten, skydd). Det västerländska moderna projektet har haft som mål att "befria" oss från beroende, att skapa fria individer som har kontroll över sitt universum. Den skröpliga kroppen, fortplantningen, sexualiteten, har varit förargliga bevis på att detta projekt aldrig kan lyckas.

Länge försökte man att i religionens namn tukta och begränsa denna föraktliga kropp och de mest iögonfallande representanterna för denna kroppslighet, kvinnorna.

När kyrkan fick vika för den vetenskapliga världsbilden övertog ett repressivt samhälle tuktandet av kroppen. I och med den senkapitalistiska utvecklingen av en marknad som trängde in i alla mänskliga områden, kommersialiserades kroppen och alla dess funktioner, speciellt de sexuella. Sexualiseringen av det offentliga rummet är ett uttryck för kommersialiseringen av kroppen, den har förvandlats till en vara på en marknad, har som mål att sälja precis allt.

Kanske är det just kroppen själv som kommer att bidra till helandet av det västerländska såret. Kroppen ljuger aldrig. Kroppen vet allt om hunger och rädsla, om absolut beroende och längtan. Kroppen kan i det långa loppet inte tillåta att luften den skall andas, maten den skall äta och vattnet den skall dricka, är giftigt. Kroppen vet att den behöver skydd och näring och kroppen vet allt om hungern efter beröring. Kroppen vet att den inte klarar sig ensam, att separation och ensamhet är en illusion. Och detta medvetande är grunden för varje sant andlig livshållning. Så paradoxalt nog kan det bli kroppen som kommer att visar vägen hem till Gud.

Anita Goldman