Det ovala rummet blir dock aldrig Albrights

KOLUMNISTER

Helikopterns rotorblad piskar, sjoffsjoffsjoff, får stråna på Vita husets gräsmatta att lägga sig platta mot marken.

George W Bush, USA:s 43:e och mest avskydde president, passerar ett tiotal meter ovanför våra huvuden. Han är på väg till Air Force One för att flyga till Poplar Bluff, Missouri (jo, det är sant, stället heter verkligen så), där han ska valtala. Manuset talar om sänkta skatter, bättre ekonomi och att USA är världens bästa land att göra affärer i. Ja, världens bästa land överhuvudtaget, faktiskt!

Det är Labour Day i USA den här dagen, motsvarigheten till vår 1 maj, vanligt folk är lediga men presidenten har varit busy ända sedan arla morgonkvisten. Redan tidigt i morse ringde han till Tjeckiens nye premiärminister, blott 34-årige socialdemokraten Stanislav Gross, och gratulerade. Sedan tackade Bush för det tjeckiska folkets helhjärtade stöd att "bygga fred och frihet i Irak" (obs! ej ironi!).

När de lagt på fick presidenten uppdateringar om orkanerna Frances, Charley och Ivan. Sedan åkte han ut och cyklade lite mountainbike.

Och nu försvinner han alltså här, bort till höger bakom Lincoln Memorial. Rotorljuden dör snabbt bort och de vanliga storstadsljuden tar över. Den lilla folkmassan framför monumentet som stått och sett helikoptern lyfta börjar skingras, mumlande, och jag undrar vad de säger.

Tillhör de den del av befolkningen som gillar Bush? Eller delar de uppfattning med filmaren Michael Moore eller förra amerikanska utrikesministern Madeleine Albright, som hyser en grundmurad skepsis mot Bush?

- Det kan bara inte vara sant att han inte läser sina dagliga rapporter, sa Madeleine Albright när hon var i ABF-huset i Stockholm för någon vecka sedan.

- Man kan inte vara USA:s president och strunta i att läsa sammanfattningarna som medarbetarna tagit fram. Någon måste åtminstone berätta för honom vad som står där. Däremot läser han inga dagstidningar.

På kvällen promenerar jag genom Georgetown, 1700-talsstaden som fanns här före själva Washington, men som i dag utgör huvudstadens centrum. Här har Madeleine Albright bott sedan 1960-talet, här undervisade hon på Georgetown University, ett brunt tegelkomplex som ligger precis öster om Wisconsin Avenue.

Alltmer uppslukad av mörkret försöker jag spana in i de viktorianska bostadshusen, in bland Washingtons, USA:s och därmed världens politiska elit: det är här den bor. Det var här Madeleine Albright började hålla sina berömda diskussionsmiddagar efter att hennes man lämnat henne för en yngre och vackrare kvinna (hans ord), och därmed konsoliderade sin väg till Vita husets västra flygel.

Ovala rummet blir dock aldrig hennes. Madeleine Albright kan inte bli USA:s president. För att bli det måste man vara amerikan och född i USA (fast en amerikansk flygbas i Tyskland, till exempel, går bra).

Madeleine Albright föddes som Marie Jana Körbel i dåvarande Tjeckoslovakien den 15 maj 1937. Större delen av sin barndom tillbringade hon i landsflykt, som elvaåring hamnade hon som flykting i USA. Stenhårda studier kombinerade med blixtrande intelligens och social kompetens (och, i sanningens namn, ett äktenskap som förde in henne i en av USA:s mäktigaste mediefamiljer), tog henne hit. Till Georgetown, till det högsta politiska ämbete en kvinna någonsin haft i USA. Kanske var hon den mest kompetenta någonsin på den posten.

Hennes personliga erfarenheter av krig och flykt har skapat benhård styrka (som inte uppskattas av alla) men också ett starkt patos för demokrati, diplomati och mänskliga rättigheter. Universitetsprofessor, säkerhetsrådgivare, FN-ambassadör: förutom engelska talar hon dessutom flytande tjeckiska, polska, ryska, franska och ungerska. Hon tycker att det var fel att anfalla Irak, vill att FN ska få en starkare roll och föredrar förhandling före konfrontation.

Och så är hon givetvis övertygad feminist.

Oj, vad jag önskar att det varit Madeleine i den där helikoptern.

Liza Marklund