Vår tid kan bli ett stort hål i historien

KOLUMNISTER

Ett av mina barns fritidsnöjen är att titta på sig själva på video. Det finns hur många kassetter som helst där de springer på skärgårdsklippor, spelar teater med kompisarna, äter middag med familjen.

Erfarenheten av att ständigt se sig själv dokumenterad delar jag inte med mina barn. Jag har inga levande bilder på mig själv som barn. Fotoalbum har jag. De svartvita korten är små och inte alltid så tydliga. Mer än en bild av mig och mina närmsta, förmedlar de en bild av en svunnen tid, med prydliga volangklänningar, runda Volvobilar, hårdtuperat kvinnohår.

Vår tid är mer besatt av att dokumentera nuet än någon föregående era. Knappast har något skett - ett bröllop, en födelsedagsfest - förrän vi bänkar oss i soffan och återupplever den. Det finns något febrilt i detta ständiga bekräftande av våra liv. Något självupptaget. Och samtidigt ett uttryck för en osäkerhetskänsla: finns jag verkligen till?

Genom Vetenskapsmagasinet i tv får jag reda på att den digitala tidsåldern är framtidslös. De digitala medierna kommer inte att hålla för framtida dechiffrering och bruk. De cd-skivor på vilka vi bränner ner våra dokument och foton har en mycket kort livslängd. Informationsålderns explosion sker därför just NU! Medan framtidens människor fortfarande kommer att kunna se tiotusentals år gamla grottmålningar, är det osäkert om de kommer att veta något om oss. Vår tid blir kanske endast ett stort hål i den historiska kontinuiteten.

Och nog är det en passande dom för en civilisation som är så jag- och nufixerad! I gamla tider kunde man tillsätta väldiga resurser för att bygga en katedral som skulle bli färdig om hundratals år. Plantera ett träd för barnbarnsbarnen att glädja sig åt. I dag är det otänkbart att någon skulle satsa på ett projekt som inte ger snabb eller omedelbar utdelning. Det finns en uppenbar och intressant motsättning i detta. Å ena sidan är vi besatta av framtiden, av att springande, flåsande närma oss den, "bli" den. Å andra sidan har vi ett stumt, ja infantilt förhållande till framtiden. Vi lämnar utan närmare betänkande atomsopor åt en framtid som ligger så långt framför oss att vi inte kan föreställa oss den. Vi tar inget ansvar för framtiden.

Vi har skapat en nutid, där de egna behoven av konsumtion och "utveckling" och komfort är centrala, medan denna behovstillfredsställelses framtida resultat är ointressanta - trots att det är våra egna barnbarnsbarn som kommer att lida av dess spår i jord, vatten, luft.

Vår civilisations anda påminner om det lilla barnet som inte kan föreställa sig framtiden, utan som kräver omedelbar behovstillfredsställelse. Vår moderna kultur är ett historiskt specialfall, skriver Finn Skårderud i Oro. En resa i det moderna självet: "Det är en kultur som hämtar sina ideal och kollektiva idéer från något som inte finns: från framtiden. Det modernas essens består i att bryta med traditionen och i stället prisa förändring och omsättning. Vi bekänner oss till utvecklingen och därför är det logiskt att den ofärdiga ungdomen blir den livsfas vi mytologiserar. Det ungdomliga har blivit vår ersättning för en enhetlig kultur."

"Utveckling" är dock inte en plats där man kan uppehålla sig. Liksom inte heller den postmoderna betoningen på relativitet är en uthärdlig eller brukbar livshållning. Det krävs något mer för att vara människa än att ytligt och febrilt förhålla sig till ett ständigt undflyende nu.

Utan ett förhållande till det förflutna blir vi också framtidslösa. Vi uppehåller oss i en samtid där det inte finns något reellt att hålla tag i. Ingen kontinuitet, inget ansvar, inga absoluta värden. Inte underligt att vi ständigt dokumenterar oss. Inte underligt att denna dokumentation inte har en framtid. Inte underligt att vi hyllar det ungdomliga. Inte underligt att vi inte blir vuxna. Och tar vårt ansvar för framtiden.

Anita Goldman