Sorgen går inte över – men man lever ändå

KOLUMNISTER

Tio år efter Estonia ser jag åter fladdrande ljus och krökta människor i motljus mot svart hav. Jag tittar på bilderna utan att känna någonting. Makthavare på besök vid en stor sten de själva beställde, efter att ha svikit löftet om att bärga båten. Varför sådana här ceremonier? Nu? Vem tröstas?

När ska det gå över?

Jag har en tilltagande allergi mot den sortens riter och ihåligt prat om vad ”vi” känner. Jag har fått en överdos. Sett alltför många marschaller vid alltför många mordplatser och skildrat alldeles åt helvete för många manifestationer mot ”meningslöst” våld.

Förr i världen hade man sorgetid, var det inte så? Efter en viss bestämd tid plockades de svarta banden av kläderna. Sedan fick det vara nog. Kläderna hängdes undan. Sörjandet sopades in i de innersta skrymslena. ”Den privata sfären” heter det nuförtiden.

Så ska det vara, känner jag. Det innebär inte att media ska sluta skildra tragedier. Snarare tvärtom.

Jag har suttit hemma hos många män som förlorat sina käraste med Estonia, men aldrig känt mig som en rovfågel. De undrade över rädslan, varför även så många journalister flackade med blicken – det var ju bara att fråga. Nu hör jag allt oftare att sörjande ska kännas ”i fred”. Till förmån för snygga avståndsbilder av tänt ljus vid skärgårdsklippa?

Jag tycker tvärtom att sorgen blivit för lite privat. På avstånd blir offer schabloner och marionetter som förväntas uppföra sig och sörja efter A-B-C.

I det privata, i verkliga livet, är sorgen individuell och offer väljer olika strategier.

Det är sådant vi kan skriva om. Som Aftonbladets Bo Lidén och Kerstin Nilsson gjort, när de talat med överlevande på temat ”vad hände sedan”.

När de tittar bakom den Stora Nationella Tragedin finner de att det inte finns formler för hur sorg gestaltar sig eller hur trauman ser ut efter tio år.

Jag läser om Tom, som var chockad tre år, men långsamt börjat må bättre och om Birgit som efter tio år tycks kunna acceptera att hennes liv är en bergoch-dalbana – för alltid. Per-Arne känner sig som en klokare man och Anita talar om spåren hon inte kommer åt, det är bara kroppen som skvallrar om skadan som kanske aldrig läks? Magnus har tillåtit sig att stoppa undan traumat – och Thure mår sämre än någonsin.

Det är inte så att något ”går över”. Man bara lever ändå. Och vi andra glömmer i tio år till. För dagens nyhet är att Christer Pettersson har dött.

Kerstin Weigl