Mugabe övergav försoning för maktmissbruk och hat

KOLUMNISTER

Valet i Zimbabwe i går var en tragisk historia - särskilt med tanke på hur det kunde ha varit.

För bara 15 år sedan var det meningen att Zimbabwe skulle bli en kopia av Sverige, rent demokratiskt.

I slutet av 1980-talet, när Zimbabwes ekonomi fortfarande växte och utbredningen av hiv och aids ännu inte exploderat, förälskade sig landets inrikesminister nämligen i det svenska systemet med självständiga kommuner.

Han beslutade att Zimbabwe skulle decentraliseras enligt svensk förebild, helt enkelt bli en bit präktig lokaldemokrati modell Svedala nere i södra Afrika, och han fick president Robert Mugabe med sig.

Ett projekt med Sida och Svenska kommunförbundet inleddes. Zimbabwe skulle delas in i självstyrande kommuner med beskattningsrätt som själva skulle bestämma över skola, vård och omsorg.

Alltsammans började riktigt bra.

Personal från Sverige som kunde kommunal organisation åkte ner och satte i gång att bygga demokrati. En av dem som var där i olika omgångar var konsulten Lotta Snickare, en trebarnsmamma från Stockholm som framför allt jobbade med att inrätta politiska församlingar, alltså kommunfullmäktige och kommunstyrelser och vägföreningar och annat.

- Det jag slogs av mest var att det inte fanns något hat någonstans, säger hon i dag.

- Jag jobbade enbart med svarta människor, och jag upplevde aldrig att de var ute efter hämnd eller revansch gentemot den vita befolkningen. Klasskillnaderna var visserligen enorma, men där fanns ingen svält, alla barn gick i skolan. Zimbabwe fungerade riktigt bra i slutet av 80-talet.

Annat var det i grannlandet Sydafrika.

Apartheid-regimen regerade. Nelson Mandela, Walter Sisulu, Ahmed Kathrada och de andra som dömdes i Rivonia-rättegången på 60-talet satt fortfarande fängslade. Landet var isolerat från omvärlden och försatt i blockad.

I dag har de bägge grannländerna bytt roller. I Sydafrika i dag syns inte mycket hat. Klasskillnaderna är fortfarande gigantiska, men den mentala rasåtskillnaden krymper alltmer, det ser vi exempel på överallt. På inrikesflyget mellan Kapstaden och Durban är business class fylld av enbart svarta människor.

Achim von Arnim, vinodlare och femte generationens sydafrikan av europeisk baronsläkt, sabrerar champagneflaskor inför publik och kysser svarta och vita kvinnor med samma entusiasm.

Vita män kör hem beställda varor till svarta familjer.

Skillnaden heter förstås försoning.

En av dem som predikade försoningslinjen hårdast var Ahmed Kathrada, en av Mandelas närmsta vänner, hans medfånge och kollega.

I dag står han ofta i färjelägret nedanför Taffelberget och ser båtarna lägga ut till Robben Island. Han har keps och ljusgrön poplinjacka, och som alltid bär han sina mörka solglasögon (kalkbrottet där ANC-ledarna tvingades bryta sten alla dessa år är ett helveteshål med blixtrande, kritvita väggar, synen skadades på alla som arbetade där. Man får exempelvis aldrig fotografera Nelson Mandela med blixt).

Åker du ofta ut till ön numer, frågar vi.

Han skrattar lite och skakar på huvudet.

- Jag har varit där tillräckligt, säger han, men hit kommer jag gärna.

När Robert Mugabe kom till makten i Zimbabwe efter självständigheten 1980 talade han också om försoning. Men längs vägen bytte han inställning och kom i stället att satsa på girighet, ärelystnad och maktfullkomlighet.

Projektet med att kopiera de svenska kommunerna hamnade allt längre ner på dagordningen och begravdes till slut: det skulle ju ha gjort Mugabe mindre mäktig.

I dag är Zimbabwe isolerat, hälften av befolkningen svälter sakta till döds, medelåldern har halverats på fem år, var tredje vuxen har hiv. Läskunnigheten sjunker, vården har brakat samman, en miljon barn är föräldralösa.

Det finns bara tre saker som verkligen växer och spirar i Zimbabwe i dag: fattigdomen, hatet och Mugabes storhetsvansinne.

Så synd, när det hade kunnat vara skola, vård och omsorg.

Fast då hade det krävts försoning.

Och det är dagens sanning.Det finns bara tre saker som spirar

i Zimbabwe: fattigdomen, hatet och Mugabes storhetsvansinne

Liza Marklund