I politiken kommer man inte undan höger-vänsterskalan

KOLUMNISTER

Det blev inget kvinnoparti på kvinnodagen, trots utomordentligt intresse i medierna och tv-framträdanden av elitfeminister. Jag hoppas kvinnorna kan göra sig gällande på andra sätt, till exempel inom de etablerade partierna och fackligt.

Alla politiska frågor är vänster-högerfrågor. Och om en debatt inte börjar efter det mönstret så blir det ändå så, förr eller senare.

Det verkar märkligt att anhängare till vänsterpartiet skulle ena sig med stenrika kvinnor bara för att de är kvinnor. Det förefaller lika egendomligt att förmögna kvinnor skulle till den grad bortse från sina ekonomiska intressen och stödja en före detta ledare för vänsterpartiet, till och med enligt ryktet från början någon sorts kommunist.

Intresset ljuger aldrig.

Förvisso finns det frågor där kvinnor i allmänhet har gemensamma intressen gentemot män. Men vänster-högerskalan kommer man ändå inte ifrån.

Ibland föreslås att ett pensionärsparti borde bildas; det går naturligtvis inte. Varför skulle fattiga pensionärer förena sig med dem som förvaltar mångmiljoner till sina arvingar bara för att de är gamla?

Miljöpartister försökte från början stå över vänster-högerpolitiken, vilket ledde till förfärlig oreda. Förr eller senare måste de som andra i politiken bestämma sig för om de står till vänster eller till höger.

Den vanliga skalan kallas "horisontell", från horisontens vänsterkant till dess högerkant; och så finns det en annan, "vertikal", där miljö, småskalighet, landsbygd, decentralisering och grönska står mot stordrift, osv.

Det är inte en orimlig dimension som förklaringsmodell för åtskilligt i vårt samhälle och i världen. Men förr eller senare blir det ändå fråga om vänster eller höger. Miljöpartiet försökte komma undan det valet men bedriver nu intressepolitik i en vänsterposition.

Junilistan inför EMU-omröstningen försökte överbrygga vänster-högerdimensionen och kända företrädare trädde fram på scenen från vänster och höger.

Motståndare till EU och EMU har alla möjliga argument. Men det visade sig genast att junilistan måste bestämma sig så snart de kom in i EU-parlamentet varvid kaos uppstod. De hamnade i en bisarr parlamentsgrupp som är obegriplig från ett vänsterperspektiv och obehaglig som högerpolitik.

Nu stärks EU-parlamentet, motsättningarna blir tydligare mellan vänster- och högerpartier och de gäller inte som hittills oftare mellan nationer.

Den politiska debatten handlar alltmer om enskilda personer och deras personliga egenskaper, också ett sätt att när så önskas försöka dribbla bort vänster-högermotsättningar.

Det tycks finnas ett visst tryck i riktning att vi ska bortse från vad som är vänsterpolitik och vad som är högerpolitik. Experter förs fram som föregivet ädlare och duktigare än folkvalda politiker, till synes obundna av partipolitik. I många länder i Europa, även i Sverige, har till exempel centralbankerna fått ökat inflytande över den ekonomiska politiken.

Naturligtvis ska sakkunniga konsulteras men vi bör hysa omsorg om parlamentarismen.

Det gäller också idéer om folkomröstningar, där "folket" tycks framstå som en mystisk enhet.

Nationell enighet över partigränserna var från början ett högerprojekt. Högern försökte göra gällande att det fosterländska intresset tog över och att splittring var ett oting.

Symboler för detta var, förutom högerpartiet, kungen, militären, biskoparna och till och med arbetsgivarna.

Den gamla högern gillade statsmakten. När demokratin segrade blev högern fientlig mot staten där socialdemokrater och andra folkvalda nu fick inflytande. Överklassen har alltid ogillat klassanalys; sådant har de sämst ställda själva fått driva och så är det fortfarande.

Vissa reformer slår egendomligt, till exempel när momsen på böcker sänktes. Det fick till följd att den bokläsande välbeställda klassen köper billigare böcker medan läsandet inte ökade inom de s k LO-grupperna, vilket var vänsterns intresse.

Reformen hälsades mycket riktigt med tillfredsställelse i borgerliga kretsar.

Intresset ljuger aldrig.Överklassen har alltid ogillat klassanalys; sådant har de sämst ställda själva fått driva

Gunnar Fredriksson