Kineserna ler och nickar - och Europa anar inget

KOLUMNISTER

I början av 1980-talet bodde jag i Hollywood, på 1336 Citrus Avenue. Lägenheten var en hyfsat sanitär tvårummare med långhårig heltäckningsmatta överallt utom i badrummet. Jag hade två möbler, en bäddsoffa vars madrass fått bli säng i sovrummet och en färg-tv som hade en färg: grön.

Området var inte heller särskilt mycket att skryta med: östra delen av Hollywood, inte den tjusiga västra. När grannarna hälsade på mig och min pojkvän och frågade om de fick bjuda på lite coke så trodde jag i min enfald att de menade läsk. Lite lost in translation där.

Norrut låg Sunset Boulevard och där gick alla working girls, alltså kvinnliga prostituerade. Söderut, på Santa Monica Boulevard, gick alla working boys. Runtomkring oss låg drag-distriktet. Jag lärde känna en två meter lång mexikan som hette Angel och hade gigantiska attribut av bägge könen.

Det var en fascinerande, och skrämmande, tid. Vi visste att något var på gång, man sa att bögarna uppe i San Francisco börjat insjukna i en jätteskum och obotlig sjukdom, men vi såg aldrig något av det. Det kallades HTLV-3, men det enda vi märkte var rykten om hur bögar inte längre fick prova skor och andra dumheter.

Jag livnärde mig på att sälja vitaminer per telefon och vara statist i meningslösa filmer. Det gick inte särskilt bra. Det hände att jag fick gå hungrig. I augusti 1983 flyttade jag hem.

Sedan dess har jag åkt tillbaka till Los Angeles nästan varje år. För varje gång har kunskapen och insikten om hiv och aids vuxit, precis som katastrofen.

Föga anade jag.

Dottern, som föddes i oktober -83, har valt att slå sig ner på andra sidan ett annat hav. I dag är hon lika gammal som jag var när jag bodde i Hollywood. Hon bor i en lägenhet i ett 34-våningshus i Pudong i östra Shanghai. Hon livnär sig som fotomodell, tack och lov är hon mer framgångsrik än jag var i den åldern.

När dottern kom hit och började jobba förra året var de tre, fyra västerländska modeller på varje casting. I dag är de femtio. Ryktet har spritt sig: det finns gott om bra jobb i Shanghai. Ryskor, ukrainskor, polskor och brasilianskor, yngre och tunnare än man kan föreställa sig, slåss om fotojobb och catwalk. Det stora utbudet har gjort att arvodena halverats på åtta månader: det finns alltid någon desperat vitryska. Poängen med fackföreningar är med ens glasklar för dottern.

Hon går en visning för Maxmara, hon gör en show på en nattklubb för Dior.

Samtidigt som hon sminkas och kläs upp av valhänta kineser går 20 000 demonstranter i ett protesttåg längs Yanan-vägen, inte särskilt långt från nattklubben. De bombarderar japanska affärer och restauranger med tomater, ägg, flaskor och stenar, går till attack mot japanska konsulatet med röd och grön färg.

Av detta märker jag och dottern - ingenting. Vi vet att något är på gång, man säger på telefon från Sverige att människor skadas, men vi ser aldrig något av det. Det kallas uppror, men det enda vi hör är rykten om japansk massflykt, det enda vi ser är flimriga bokstäver som rullar fram i nedkanten på CNN.

När jag försöker fråga vad som hänt så ler alla och nickar. Lite lost in translation här.

Dagen efter upproret är planet till Tokyo nästan tomt = ingen massflykt såvitt jag kan se. Jag går med herr Asano, min japanske agent, förbi Kungliga palatset där den stackars sönderstressade kronprinsessan Masako gömmer sig. Herr Asano stelnar till när vi passerar en grupp uppklädda människor: de är kineser, viskar han lite förskräckt. Är de här för att gå till attack? Kasta ägg och målarfärg på den kejserliga familjen? Ta hämnd för att de japanska skolböckerna förringar övergreppen på kineserna under ockupationen 1931-1945?

Nej, de tar bilder på varandra framför de kungliga japanska grindarna, alla ler. Samtidigt sjunker börskurserna över hela världen.

Vi äter tempura på restaurang Aoi-Marushin intill det gamla templet.

En enda sak vet jag om framtiden:

Föga anar vi.

Liza Marklund