Svenska Emma var nära att dö - av apati

KOLUMNISTER

Jag känner en flicka som varit djupt apatisk under långa perioder av sitt korta liv. Hon har lidit, eller lider möjligen fortfarande, av så kall-

at uppgivenhetssyndrom.

Om man får tro medierna den senaste veckan är detta ett fullständigt nytt fenomen som uppstått de senaste åren, enbart med flyktingbarn från forna Sovjetunionen och staterna på Balkan - och enbart i Sverige.

Nå, låt mig då berätta att Emma är ett svenskt barn som drabbades av en apati så djup och allvarlig att hon sondmatades och höll på att dö, och det hände i Sverige redan i slutet av 1980-talet.

Detta var inget nytt för läkarna ens då. De kände mycket väl till syndromet, men Emmas fall var så allvarligt att de sökte expertis utomlands för att vårda och bota henne. Såvitt Emmas mamma, Maria Eriksson, kommer ihåg så fanns dessa experter i Tyskland.

I dag är Emma en intelligent 19-åring med stjärnögon och sprudlande livslust. Ingenting i hennes kvicka gestalt avslöjar den förtvivlan hon burit på, den som så när tagit livet av henne. Vi firade nyår tillsammans, hon grälade med sin lillebror och våndades över att flytta hemifrån och plugga på collage i en annan delstat. Andra gånger har vi gått på bio och konstaterat att man inte ska se filmer som "Åter till Cold Mountain" om man har lika mycket mascara som vi.

Emma har bitvis haft en förfärlig barndom. Hon har varit förföljd, dödshotad och utsatt för mordförsök. Hon är född och uppvuxen i Sverige, vistades ett par år i Chile och Argentina, men bor idag i USA.

I samtliga dessa länder har det hänt att Emma fått återfall i sin apati. Det är hennes sätt att hantera kriser och trauman.

När hennes livssituation, eller rättare sagt hennes familjs livssituation, blivit alltför förtvivlad, då drar Emma ut kontakten till verkligheten. Hon sjunker ihop, blicken blir inåtvänd, hon vänder bort huvudet och går in i sig själv. Sedan slutar hon prata, hon slutar gå och hon slutar äta. I vissa situationer har hon blivit aggressiv och destruktiv, ett beteende så allvarligt att hon var en fara för sig själv och andra.

- Hon blev symptombärare för våra sjuka livsvillkor, sa Mia, Emmas mamma, när jag talade med henne i går kväll.

I både Chile och USA har Emmas syndrom varit välkänt hos läkarna. De har snabbt kunnat ställa diagnos och snabbt kommit med bot: Aktivera henne! Prata, sjung, läs, låt henne inte försvinna igen! Ta med henne ut! Visa henne att världen är öppen och trygg!

Och det har fungerat.

Eftersom jag känt Emma sedan hon var fem år har jag blivit otroligt illa berörd av vissa inslag i debatten om de apatiska flyktingbarnen.

Jag har läst flera inlägg på insändarsidorna som talar om "cyniska föräldrar som tvingar sina barn till apati". Om misstanken att "det är fejk alltihop och att det är föräldrarna som iscensatt det hela".

"Utomlands är det inte alls ovanligt att fattiga föräldrar använder sina barn i tiggarsyften. Varför skulle det inte vara så att man nu försöker använda samma metod och försöka tigga sig till ett uppehållstillstånd?" undrar en Vän Av Ordning i en svensk lokaltidning.

Ursäkta, men jag måste gå och kräkas.

Rapporten från regeringens utredare som satt igång hela debatten har kritiserats för att vara fragmentarisk och oprecis, och det är den (hela utredningen finns på nätet, www.rege-ringen.se). Men det är ingen slutrapport, det är en kunskapsöversikt och kartläggning, och det är alltid korkat att skjuta budbäraren.

Den största skandalen i sammanhanget är givetvis den svenska flyktingpolitiken.

Det faktum att vi bokstavligen utreder ihjäl människor innan de får besked om de får stanna i Sverige borde vara den stora väckarklockan, den som får regeringen och oss andra att unisont ställa oss upp och skrika "stopp!"

Människor som behöver skydd ska få skydd - omgående.

De som inte har asylskäl borde få besked om det - direkt.

Allt annat är samhällsekonomiskt och humanitärt vansinne.

Liza Marklund