Jag skulle må om jag fick bli en rik prinsessa

KOLUMNISTER

Jämlikheten ska nu bli lag" sjöng jag i söndags, för jag tycker om jämlikhet.

Men ibland önskar jag att jag var en prinsessa.

Inte som fjollan i Big Brother-huset som kräver att bli kallad "Prinsessan" bara för att hon tycker att hon är så himla fin. Nej, jag vill inte vara en gnällig skitunge som springer omkring i bara underkläderna och intrigerar på babyspråk i ett kameraövervakat hus, utan en riktig prinsessa.

En prinsessa som möter folkets jubel vad hon än gör och har tre coola Säpo-vakter i släptåg när hon går för att träffa sin muskulösa förortsslyngel till prins.

En oförskämt rik prinsessa vill jag vara, och jag vill att alla ska tycka att jag är så himla söt och charmig som har tid att vinka till folket på min födelsedag.

Jag skulle verkligen tycka om att vara en prinsessa, och jag tror att jag skulle vara väldigt bra på det.

Jag skulle ta alla mina prinsessuppgifter på största allvar. Resa omkring i världen och käka snittar och klappa fattiga barn på huvudet med ett kallt leende, och klippa band med en liten förgylld sax.

Så ofta som möjligt skulle jag lägga huvudet på sned och säga att det är fruktansvärt synd om människor som har det jobbigt i världen, och sedan fortsätta att gotta mig i min kungliga lyx.

Och jag skulle ge fullständigt fan i om någon lade bort titlarna med mig, bara jag fick alla andra privilegier som anstår en prinsessa.

Pengar så klart, och guld och diamanter och glitter och glamour. Konstant uppmärksamhet från folket, paparazzifotografer som vill veta var jag har köpt mina sneakers, ett sommarpalats på Öland och en egen häst.

Jag skulle må då, jag.

Slippa fiskpinnarna och tentapluggandet, äta sushi varje dag och lita på att ingen vill underkänna hertiginnan av fucking Norrbotten.

Jag skulle göra mig av med min dialekt till förmån för en snajdig stockholmska, och köra omkring i en miljöfarlig monsterjeep utan att bry mig om några hastighetsbegränsningar.

Åh, vad jag skulle platsa som prinsessa.

Men jag kan önska bäst fan jag vill över mina fiskpinnar och tentaböcker, för kunglig blir man inte hur som helst.

Någon ordning måste det ju vara i detta nedrans klass-samhälle.

Är man inte född blåblodig spelar det ingen roll hur kompetent man är att uppföra sig kungligt belevat och "representera Sverige".

Och är man född blåblodig spelar det ingen roll hur inkompetent man är att göra det.

Jäkla otur.

Jag som skulle vara så fin i tiara.

Men om jag får vara en jämlikhetsförespråkande sur räv nedanför de lockande rönnbären så skulle jag vilja passa på att säga att det är mesigt med en kungafamilj som inte har någon makt och därmed inte fyller någon funktion.

I dagens moderna samhälle är det inte okej att en familj ska särbehandlas och få åtnjuta alla möjliga privilegier bara för att de råkar vara släkt i rakt nedstigande led till den som fick bestämma över våra förfäder.

Ger de ingenting till sitt folk, ska de inte få ta så mycket som de gör.

Och nej, jag tycker inte att det ger oss något att de käkar snittar och klappar barn på huvudet.

Tacka vet jag Göran, han kan både representera och jobba för sitt folk.

Och vi har dessutom valt honom till det.

Det är dags att avskaffa monarkin en gång för alla.

Kungen och drottningen och deras bortskämda barn borde arbeta som alla andra.

Kungen borde dessutom göra samhällstjänst för alla sina fortkörningar, kanske tillsammans med Mikael Persbrandt. Något har de säkert gjort för att förtjäna varandra.

Jag skulle vilja säga "skämmes, ta mig fan" till kungafamiljen för att de lever så äckligt och oförtjänt lyxigt, men sist jag använde mig av det uttrycket som jag har lånat av en norrländsk Robinson-deltagare bara för att det är så jävla härligt, fick jag ruggigt många mejl av inte alltför allmänbildade människor som påpekade att det är en grammatiskt oriktig formulering. Tröttsamt.

Så jag får nöja mig med att säga att kungahuset är en förlegad och jättelöjlig tradition.

Och om någon ska vara prinsessa så är det jag.

Banne mig.

EvaEmma Andersson