Svårt att vara schlagerkung om man inte vågar sälja sig

KOLUMNISTER

Stackars Martin Stenmark! Stackars svenske schlagerkung!

Om man ska tro tidningarnas rapporter från Kiev så står Sverige inför ett nytt Forbes?

fiasko (ni känner väl till vår svartaste stund i schlagersammanhang: låten ”Beatles” från 1977 som kom allra sist i tävlingen. Vi fick bara två poäng – av Västtyskland).

Vår andra svenska deltagare i år, Elena Paparizou som sjunger för Grekland, ligger däremot i topp hos vadslagnings­byråerna.

Den musikaliska skillnaden dem emellan kan jag inte uttala mig om, jag har inte hört Elenas låt, men rent strategiskt finns en milsvid skillnad: Elena har åkt runt och promotat i 16 länder.

Martin Stenmark har inte turnerat alls.

Jag är inte förvånad. Att marknadsföra oss själva är nämligen fult i Sverige. Vi är lite för fina för en rejäl försäljningsframgång, särskilt om varan vi säljer har anstrykning av kultur.

Jag var i Los Angeles strax efter Oscarsutdelningen, och alla jag talade med i filmstaden delade samma bedömning: Kay Pollack och de svenska producenterna missade alla chanser till en statyett eftersom de valde att inte promota sin film i USA.

De kunde inte ens bestämma sig för en distributör, utan velade så länge att tåget gick, sa en person med insyn i branschen.

Producenterna verkar själva ha insett sitt misstag i efterhand. Självkritiskt har de sagt att de ska agera annorlunda ”nästa gång”. Ursäkta, men vem har sagt att det blir en sådan?

Oscarståg går ganska sällan för svenska filmer.

Den ende som egentligen har kapacitet att vinna en Oscar i dag måste vara Colin Nutley. Förutom att han är Sveriges bäste filmregissör så jobbar han stenhårt och har kontakter utomlands.

Fast rent mänskligt kan jag verkligen inte klandra någon för att strunta i marknadsföringen.

Promotionturnéer är rena öknen. Man forslas runt som ett kolli mellan olika städer, ofta av karaktären hålor, bor på skabbiga hotell och intervjuas av trötta journalister. Emellanåt ställs man upp på en scen och förväntas leverera någon form av underhållning till en mer eller mindre entusiastisk publik.

Jag har gjort 13 tyska turnéer, och jag lovar: det är så långt från glamour man kan komma.

Att skriva detta är alltså att erkänna något som är lite fult: man ska inte åka runt och sälja sig.

Jag har hört hur andra framgångsrika, svenska författare säger att de ”aldrig” gör promotion utomlands. Men när jag själv åker runt i andra länder ser jag affischer om deras framträdanden överallt. Slår jag på utländsk tv sitter de hemma i sina pittoreska, svenska lantställen och berättar bredvilligt om sina alster med dubbade röster.

Jag tycker inte det är fel, promotion är nödvändigt, men det innebär ibland att fel saker slår. Östeuropeiska b-låtar i schlager-EM till exempel, Clintans klichéfyllda ”Million dollar baby” eller riktiga skräpböcker som Dan Browns.

Browns försäljningsframgång i USA är för övrigt enbart resultatet av gedigen och enveten promotion.

I Amerika vet man vad som krävs. Till och med ”alternativa” personer som Michael Moore åker runt och säljer sig.

Hans dokumentär ”The Big one” handlar om en sådan turné genom USA, där han åker omkring och säljer boken ”Down­size this”. Hysteriskt kul att se på, fast rimligen inte att göra.

Vem som vinner på lördag?

En sak är säker: det blir inte den låt jag håller på, för den är inte med.

Nanne, så klart.

Och nu måste jag sluta, för jag ska i väg och intervjuas av en belgisk journalist.

Liza Marklund