Roks ledning har varit tokig i tio år

KOLUMNISTER

Regnet hänger i luften och vinden smiter snålt runt betonghusen. Jag passerar Pressbyrån och Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan innan jag hittar dörren in till tingsrätten.

Det är onsdag morgon i en förort utanför Stockholm och allt är som det brukar. En handfull tingssalar trängs under infällda lysrör och fläktsurr. Alla är fyllda av den typ av mål som dominerar det svenska rättsväsendet:

Två olika vårdnadsprocesser, en grov kvinnofridskränkning uppblandad med lite olovlig körning, ett ringa narkotikabrott följt av en rattfylla och ett bedrägeri.

Och så ska Cecilia sitta mitt emot sin förra sambo, pappan till sina två barn, och berätta hur han slagit, plågat och hotat henne år ut och år in.

Det plingar till i en dold högtalare och en röst ropar ut huvudförhandlingen och kallar parterna till sal 4.

Den som tittat mycket på anglosaxiska rättegångsfilmer blir gruvligt besviken. Rättssalen ser ut som ett ordinärt konferensrum.

Jag har pratat med Cecilia ett par gånger de senaste dagarna, hon håller ihop förvånansvärt väl. Nu sitter hon mellan åklagaren och sitt målsägandebiträde och tittar rakt fram utan att se.

Hennes förre sambo sitter på andra sidan rummet bredvid sin advokat, han verkar lika rädd och övergiven som Cecilia.

Så här ser den ut, den svenska rättvisan, när den väl fungerar.

För Cecilia är det en enorm seger att ha kommit så här långt - framför allt över sig själv och sin egen rädsla, men också över ett rättsväsende som fortfarande tycker att misshandlade kvinnor mest är hysteriska kärringar. I flera år har hon kämpat för att bli trodd, tagen på allvar, bemött med åtminstone lite vanlig hövlighet.

Massvis av Cecilias anmälningar har polisen aldrig brytt sig om att utreda.

Vem som överföll henne hemma i hallen och skar henne på halsen, till exempel. Varför någon går och bankar på hennes fönster om nätterna. Att någon stack en kniv i hennes bildäck eller förstörde bromsarna på hennes bil.

De händelserna kommer inte att tas upp här i dag.

Åtalspunkterna är i stället fyra till antalet: olaga hot, ofredande, övergrepp i rättssak och misshandel. Här har åklagaren vattentäta bevis: vittnen, läkarintyg, dagböcker.

Förhören börjar med Cecilia. Hon berättar lågt men stadigt och eftertänksamt hur hon hotats och misshandlats. En gång gråter hon, det är när hon beskriver hur hon, innan hon svimmar, hinner tänka: jag vill inte dö inför mina barn.

Mannens advokat är precis så nedlåtande som försvarsadvokater brukar vara:

- Du, Cecilia, hur var det nu - EGENTLIGEN?

Ganska tidigt i Cecilias berättelse identifieras vändpunkten i hennes tillvaro, den stund då hon inser att hon inte behöver stå ut mer, att han gör fel som slår:

Det är när hon ringer till kvinnojouren. Det är då hon förstår. Det är då hon fattar att hon är värd mer än så. Hon får råd och stöd och börjar sin väg mot upprättelse och självrespekt.

Här vill jag stanna upp, för här finns något mycket viktigt att komma ihåg.

De kvinnor som jobbar ideellt på jourerna både kväller, helger och nätter är oftast de första, och kanske de enda, som någonsin brytt sig om Sveriges alla sönderslagna Cecilior. Det jobb de gör är oerhört och gigantiskt, vi kan inte tacka dem nog.

Efter tv-dokumentärerna ”Könskriget” har ju kvinnojourernas arbete och inställning ifrågasatts - men det är en sak vi måste komma ihåg: De intervjuade representerade Roks administrativa och intellektuella ledning, och de har varit tokiga i tio år. Förbundet sprack redan 1996 för att den dåvarande ledningen hatade karlar.

Min teori är att Eva Lundgrens skickligt formulerade normaliseringsprocess drabbat dem själva: Roks fattar inte att de blivit hjärntvättade. Därför var Evin Rubars dokumentärer både relevanta och angelägna.

Så hur gick det då för Cecilia?

Jo, domen föll samma dag som rättegången.

Mannen befanns skyldig på samtliga punkter.

Liza Marklund