Vi borde faktiskt skämmas, tjejer

KOLUMNISTER

Samtalsämnet dök upp av ingen egentlig anledning alls, när klockan hade passerat två och den norrländska dygnet-runt-solen lurade tröttheten på villovägar.

Jag och två tjejkompisar hade varit ute och bowlat och sedan sett en film, snackat så där som man bara kan göra i total frånvaro av y-kromosomer.

Det mesta vad gäller män avhandlades, från vilka egenskaper som gör en man sexig till varför man känner sig som en tjatig morsa när man påpekar för sin pojkvän att det är störigt att han aldrig städar.

Vi är alla 80-talister, som inte har haft alltför mycket ojämlikheter att klaga över i våra skolor och på arbetsplatser.

Tvärtom har vi blivit pushade att ta för oss, att bevaka våra rättigheter så att inte männen tar dem ifrån oss och gör oss till kuvade hemmafruar.

Ändå var det just skillnader mellan män och kvinnor vi diskuterade, en ganska lång stund.

Mest rörde samtalet vad som förväntas av män och vad som förväntas av kvinnor.

En av mina kompisar berättade att hennes mamma blir imponerad och full av beundran för hennes sambo om han har utfört något "kvinnligt" som att sätta upp gardiner eller så.

Det skrattade vi åt. Fan vad sjukt, liksom.

Som om det skulle vara självklart att tjejen ska göra allt tramsgöra hemma. Fixa med gardiner och sy i knappar och sylta och safta.

Vilket jävla förtryck!

Men stopp och belägg i getens skägg, säger jag bara.

Jag är typexemplet för någon som hyser en enorm dubbelmoral inför det här med traditionella könsroller.

Självklart måste jag säga att det är helt galet att en polares mamma har synpunkter på vem som står för gardinbytena hemma hos hennes dotter, och självklart skulle jag aldrig i helvete gå med på att passa upp på en man som ett annat hembiträde bara för att hushållsarbete av tradition är kvinnogöra. Nix pix potatismix. Bor man tillsammans diskar man och städar lika ofta, så är det bara.

Men samtidigt som jag står bergfast vid det jämlikhetstänkandet brukar jag inte fundera två gånger innan jag går till min mamma med en knapp som behöver sys i och till pappa eller brorsan när något tekniskt strular eller jag har fått punka på min cykel.

Det känns alltid helt naturligt.

Eller egentligen borde jag väl kunna sy i en knapp själv, men jag är ännu traumatiserad av mellanstadiets syslöjdsundervisning och totalvägrar allt från korsstygn till fållning. Och så är jag ganska lat.

Jag får ofta frågan varför jag inte vill kalla mig feminist, och det enklaste sättet att besvara den frågan är med en annan fråga. Varför skulle jag kalla mig feminist?

Ingen gillar att bli diskriminerad och orättvist behandlad.

Jag tycker att alla människor ska behandlas lika, oberoende av kön, nationalitet och andra saker som kan tyckas skilja oss åt.

Men jag är, vilket få av dem som kallar sig feminister idag verkar vara, av den bestämda uppfattningen att lika rättigheter kräver lika skyldigheter i den mån det är möjligt.

Vi 80-talistkvinnor har skakat av oss det som tidigare varit kvinnans plikter och fått alla männens rättigheter i samhället utan att behöva ta till oss några av de skyldigheter som följer med mansrollen.

Jag har själv inga problem med att vråla "förtryck!" när någon förväntar sig typiskt kvinnogöra av mig, som att sy i en knapp eller så, men förutsätter i samma andetag att en kille ska byta däck på bilen och programmera videon utan att bitcha. Jag och mina tjejkompisar är överens om att det självklart är killen som ska ringa efter första dejten, och att han ska följa en hem om det är mörkt ute.

Han ska ju vara en man, killen som man kärar ned sig i. En man som gör karlagörat så att vi slipper, och dessutom tar sig an hälften av det som för våra föräldrars generation är typiska kvinnosysslor. Annars är han ju en mansgris.

Dubbelmoralen vet inga gränser.

Jag är en osnuten jävla 80-talist-kaxboll, bortskämd av den nya tidens feministanda som inte kräver något av mig men livligt förespråkar alla mina rättigheter.

Jag och mina bowlande tjejkompisar borde skämmes, ta mig fan.

Och sluta upp med att sitta och vänta vid telefonen.

EvaEmma Andersson