Skit ner dig, Linda, säger jag bara

KOLUMNISTER

Linda Skugge har skrivit i sin blogg på Expressens hemsida att inga av Aftonbladets kolumnister under 30 år är bra.

Skit ned dig, Linda, säger jag bara. Så får man säga om man är den enda av Aftonbladets kolumnister som inte har fyllt trettio, och blir sårad av omotiverad kritik från någon så hajpad och överskattad som du. Och sug i dig komplimangen att jag läser din blogg för du har verkligen inga flera att hämta hos mig.

Linda Skugge har med hjälp av hundratals spaltmeter av poänglöst gap och skrik lyckats få majoriteten av svenska folket att se henne som en sådan där ung och tuff, självständig kvinna som vågar stå för vad hon tycker.

På det sättet har hennes åsikter blivit oantastliga och en norm för den moderna människan som inte vill bli kallad fascist och bakåtsträvare.

Hon och hennes påhopp har blivit helgonförklarade, enbart för att folk känner sig tvingade att älska människor som "vågar".

Det verkar inte spela någon roll längre, vad man är för eller mot, bara man höjer rösten och ser till att härja lite allmänt så att det märks så blir man någon som folk ser upp till.

Osårbar i sin roll som professionell kaxboll liksom.

Jag vet att jag själv inte är mer än en gapig kvällstidningskolumnist som kickar på att få skriva alla på näsan med mina högst personliga ställningstaganden, men jag förstår ändå inte grejen med att det ska vara så svårt att kritisera människor som låter mycket.

Är det verkligen så beundransvärt att våga sticka ut från den tigande massan?

Jag tycker att vi som gör det i många fall är ganska jönsiga, som Bamse kallade några bovar i ett av de bättre seriemagasinen från min barndom.

Och jönsiga människor, från Naken-Janne som vågade vara naken i tv, till Linda Skugge som vågar vara näbbigt elak till höger och vänster, borde få mer kritik än vad de får.

Att man vågar göra någonting rättfärdigar inte att det är dumt.

Att ta ställning mot miljöförstöring är vackert, hur man än gör det, men det hela blir något mindre bildskönt om man väljer att med våld försöka omvända miljöfarliga fabriker, sabotera för hårt arbetande människor.

Det är tarvligt, som Bamse också brukar säga, när han blir riktigt förbannad.

Men folket bejublar miljöaktivisterna ändå, de tappra som strider för sina sanningar. De vågar verkligen, de där egoistiska svinen.

Tarvliga jönsar, säger jag.

Och eftersom jag själv är en tarvlig och jönsig jävel, som gapar och skriker ett par spaltdecimeter varannan fredag, vill jag passa på att säga att Linda Skugge är en förtryckande wannabe-borgarbracka som har alldeles för lätt för att vara slentrianelak bakom tangentbordet.

Jag är trött på att alla ska tycka att hon är så himla rättfram och cool. Jag tycker att jag är mycket coolare än borgarbladets manshatare till flaggskepp.

Och jag är medveten om att jag är ganska larvig som låter hennes mikroskopiska uttalande om mig i sin massiva blogg provocera skiten ur mig, men jag har en nolltolerans med trams från hysteriska uppmärksamhetsmissbrukare.

Av samma anledning ringde jag till den mejlbombande föreningen Djurens Rätt för ett par veckor sedan och tackade nej till debatten de bjöd in mig till. Jag vill inte snacka med människor som säger att djurtestad cancermedicin är onödig eftersom barn som räddas av den "kanske ändå dör i bilolyckor".

Jag klarar helt enkelt inte av dumma uttalanden när de kommer från människor som är osunt övertygade om att de har rätt jämt.

Jag tycker de kan skita ned sig, som sagt. Och helst sluta blogga också, så att jag slipper tvinga mig själv att sluta läsa.

Jag bryr mig egentligen inte om att Linda Skugge älskar Odd Molly-kläder och har magsjuka barn och förolämpar mig. Det bara stör mig när jag råkar läsa det.

"Och jag måste få försvara mig, så därför skrev jag det" som Ulf Lundell sjunger i "Ryggen Fri", om något helt annat.

Ulf Lundell är min hjälte.

Han är stencool och har skrivit kungligt bra romaner.

Och han tycker inte heller om dig Linda, så det så! jag har en nolltolerans med trams från hysteriska uppmärksamhetsmissbrukare.