Helt rätt att säga nej till EU:s budget

KOLUMNISTER

En ko i EU får mer pengar än den genomsnittliga dagsinkomsten för en afrikan. Detta är, i kort sammanfattning, EU:s jordbrukspolitik.

Det är främst de franska bönderna, 2 procent av sysselsättningen, 4 procent av arbetskraften, som får dessa subventioner. De kostar 40 procent av EU:s budget, miljarders miljarder om året, som vi alla i EU betalar.

Även tyska bönder, mest nere i Bayern, får bidrag. Därtill kommer regionalstöd till länder som inte längre är fattiga, till exempel Spanien och Irland.

Det är fullkomligt idiotiskt och ett skäl för många att avsky EU, om nu politikerna begriper detta.

EU:s senaste bråk var en rå dragkamp om pengar helt enkelt; men när man utnämner Tony Blair till syndabock håller jag inte med. Visserligen bör den brittiska rabatten sänkas; men det var välgörande att Blair med skärpa ställde villkoret att då ska också den absurda jordbrukspolitiken reformeras.

Jag har aldrig varit svag för Tony Blair; först irriterades jag av hans bombastiska retorik, sedan, än värre, av att han förde in sitt land i krig med lögner och halvsanningar.

Göran Persson ställde upp för Blair i frågan om EU:s budget och fick beröm för detta av de svenska politiska partierna i riksdagen. Egendomligt: äntligen kan jag helhjärtat stödja de två socialdemokraterna.

Amerikanerna är inte bättre än EU när det gäller att subventionera bönder och de skyddar dessutom sina stora jordbruksbaserade företag, "agrobusiness".

Alltsammans drabbar hårt de fattiga länderna i världen. Där dumpas subventionerade livsmedel från de rika länderna och de fattigas möjligheter att tjäna pengar på export hindras systematiskt.

Enligt Oxfam kostar de rikas protektionism de fattiga cirka 600 miljarder kronor om året. Och i dessa länder, i EU och USA, predikas fri handel och fri marknadsekonomi så snart högtidstalarna och propagandisterna öppnar munnen.

Jag läser i en engelsk tidskrift följande grymma historia:

I ett område i Ghana är ris stapelvaran, mil efter mil risfält. Men ser man efter noga visar det sig att fälten ligger i träda. Ser man efter ännu mer noga finner man i byarna mängder av säckar med amerikanskt ris, prydda med amerikanska flaggor.

Det är amerikanskt så kallat bistånd, subventionerade produkter från USA, och denna "hjälpverksamhet" lanseras av amerikanska jordburksdepartementet som gåvor, välgörenhet, solidaritet med de fattiga, till och med kristen välvilja. De påstår att det lokala riset inte är bra nog.

Det finns hur många exempel som helst på denna globala livsmedelsskandal, ofta dold av vackra ord om u-hjälp. Fattiga länder hindras från tillgång till de rika ländernas marknader; det gäller EU, USA och Japan, lika goda kålsupare i det här avseendet.

Alla som det minsta ägnar sig åt u-landsproblem känner till det här sedan länge. Jag började intressera mig för u-landsfrågor redan på 60-talet och reste som journalist bland annat till FN:s världshandelskonferens i New Delhi 1966. I tunga buntar av stenciler kunde man studera de ekonomiska relationerna mellan rika och fattiga länder; en slutsats var att rättvis handel var det viktiga på längre sikt. Framför allt skulle det vara hederligare och effektivare än bistånd som styrdes av givarländernas ekonomiska intressen och moraliska hyckleri.

Det har snart gått 40 år sedan dess, små framsteg noteras pliktskyldigt vid diverse WTO-möten, men i stort håller de mäktiga ställningarna.

Blair och Persson säger att om fransmän och andra vill subventionera sina bönder så får de betala detta själva. Det vore i varje fall ett steg i rätt riktning och kanske skulle deras väljare och skattebetalare så småningom få grepp om den globala skandalen.

Nu har ett ljushuvud i EU-kommissionen kommit på att svenska lagar om tvättmärkning av kläder är ett handelshinder och bör förbjudas. Man tar sig för pannan: handelshinder?

En värdigare motståndare än svenska konsumenter vore franska bönder men då skulle denne byråkrat kanske riskera att de häller ruttna tomater (subventionerade) över honom.

Gunnar Fredriksson