Arbetslösa är lika vanliga som mygg

KOLUMNISTER

Jag träffade aldrig en arbetslös människa under hela min barndom. Aldrig någon som var berusad heller, för den delen. I Norrbottens skogsland på 1970-talet skötte man jorden, skogen, jobbet, äktenskapet, spriten och Gud i ungefär den ordningen.

Arbetslöshet var något jag mötte i tidningen, lika hypotetiskt som myggfria somrar eller varma havsbad.

Med andra ord: rätten, möjligheten och insatsen i att utföra ett arbete har alltid varit självklar för mig. Så har jag heller aldrig varit arbetslös en enda dag i mitt liv. Inte någon annan i min familj heller, när jag tänker efter.

Detta är faktiskt något jag aldrig tidigare reflekterat över. Inte förrän jag läser Jonas Frykmans och Kjell Hansens forskningsrapport "Att leva på kassan - allmän försäkring och lokal kultur".

Forskarna har jämfört männi

skors inställning till arbete och bidrag i två likvärdiga svenska orter: Gislaved i Småland och Strömsund i Jämtland.

Deras slutsatser är egentligen självklara, men känns ändå sensationella: utnyttjandet av de allmänna försäkringarna är lika beroende av lokala kulturer som centrala nätverk.

För tre år sedan la däcktillverkaren Continental ner fabriken i Gislaved och 700 anställda blev av med jobben. I rapporten konstateras att 500 av dessa aldrig dök upp på arbetsförmedlingen. De sögs upp och fick jobb direkt på den lokala arbetsmarknaden.

Arbetsförmedlingens chef förklarar detta med den inställning som råder:

"Du ska jobba! Det är själva innehållet i andan här. Du får ta saken i egna händer, det är inte någon annan som kan fixa det åt dig!"

Gislaved ligger granne med Gnosjö. Trots att där finns mycket tung industri och var tredje invånare har invandrarbakgrund, två av varandra oberoende riskfaktorer för folkhälsan, så är folk friska och jobbar.

Forskarna konstaterar att förklaringen ligger i den lokala kulturen: man ska ta ansvar för sitt eget liv. Göra rätt för sig genom arbete. Inte ligga andra till last.

För att bli accepterad i samhället är det detta som gäller.

Skillnaden mot Strömsund i Jämtland är alltså slående. Trots homogen befolkning, fantastisk natur och ett fridfullt tempo är folk sjukast i Sverige.

Här är det helt i sin ordning att "leva på kassan". Det är inte bara fullständigt accepterat, det beskrivs nästan som en förutsättning för att få vara med i gemenskapen.

Exempelvis konstaterar forskarna att jaktlaget är mycket viktigt. Det är här man "lär" sig hur man bär sig åt för att gå på sjukskrivning och a-kassa år ut och år in: att vara ledig är grundförutsättningen för att sammanhållningen inom jaktlaget ska bestå, att man kan ägna all sin tid åt att jaga och umgås.

"I denna täta väv av sociala relationer tycks det vara en utkomlig väg att vara sjukskriven just från arbetet - inte från resten av livet", skriver forskarna.

Jag måste erkänna att jag blir provocerad av forskarnas slutsatser. Mina argument formuleras dramatiskt och omedelbart: Snart har vi bara en rättighet kvar i Sverige: att vara försörjda utan att jobba. Bidragssnylteriet drabbar oss alla, eftersom pengarna som föder jaktlaget i Strömsund hade kunnat gå till renovering av skolor, humanare och säkrare kriminalvård, fler poliser, bättre psykiatrisk vård, kortare väntetider inom vården, rehabilitering av arbetsskadade eller säkrare vägar.

Så reagerar jag, eftersom det ligger i min lokala kultur att göra det. Jag har fått lära mig att det är så man ska tänka, därför gör jag det.

Killarna i Strömsund har fått lära sig något helt annat: att de har rätt att bo kvar, därför att hela Sverige ska leva. 08-orna har ju både opera och tunnelbana - varför kan inte de få jaga och fiska åtminstone?

Arbetslösheten förespås bli den stora frågan inför valet 2006.

Därför är det hög tid att flytta diskussionen från hur arbetslösa ska "få jobb" till den mer korrekta frågeställningen:

Hur ledig har man rätt att vara, hur länge och varför?

Liza Marklund