Ringholm borde kallas Järn-Bosse

KOLUMNISTER

Järn-Bosse, tänkte jag där jag stod i köket, med tevenyheterna på och rotviskan i min gamla panna. Det hade varit blodpudding i den, smulorna låg finfördelade på en grovt knottrig yta, fläckig av flott.

Den är en sådan där gammal stekpanna av gjutjärn, som jag aldrig blir av med. Den står längst ner i grytskåpet, men på en framträdande plats. Min farmor ägde den.

Den är tung som satan, och otymplig.

Men känns ändå bäst. På något vis.

Har jag fått för mig.

Man vet vad man får. Eller om det bara är känslomässigt.

Farmor, som stekte in den, bör ha köpt den under 40-

talet. Då städade hon på Slottet och sålde försäkringar på kvällarna för att ende sonen skulle Få Ta Studenten.

Hon dog 1965, men pannan hänger med. En tung trotjänare som uthärdar allt. Kan aldrig få en rispa.

Under senare år har det kommit nya material, lätta pannor med blank yta. Moderna grejor. Teflon.

Även de pannorna blir nedskitade, men då droppar man bara lite diskmedel, tar några tag med en mjuk fin borste kanske, och sköljer.

Fantastiskt nog rinner då all gegga bara bort, glider av den blanka ytan, försvinner spårlöst i avloppet.

Och pannan är som ny igen.

Blank, skinande, obesudlad.

Teflon-ministern, säger man nu om Bosse Ringholm. Det är en bra bild. Visst, jag hajar den. All kritik rinner av karln.

Teflon är ett roligt ord också. Låter lite fjantigt. Teflon får oss att tänka på konstgjordhet. Istället för järn.

Järn är på riktigt.

Teflon är fejk, och ett ömtåligt material. Bara man råkat rispa pluttelite med gaffeln får den repor som aldrig går bort.

Annat är det med järnet. Det är bara att gå loss med rotviska, skölja och torka ur.

Visserligen tror jag att det ganska ofta kan bli lite snusk kvar i pannan. Men det känns inte som att det gör så mycket. Det syns ju inte. Pannan behåller sin värdighet, sin svarta tunga orubblighet.

Den är ingen spännande grej. Men man vet hur den funkar. Om man tittar petnoga kanske det finns nån gammal bakterie eller smula kvar, men den får finnas ändå.

Jag torkar ur min panna, papperet blir ganska brunt och jag tänker att det är förstås omöjligt. Det blir för hjälteaktigt. Men jag tycker att det hade varit mer korrekt, för en sådan man.

Järn-Bosse.

Kerstin Weigl