Avundsjukan – det enda sunda

KOLUMNISTER

Jag tror att det är i boken "Den store Gatsby" som någon säger "De rika är inte som du och jag, skillnaden är att de rika har mer pengar". Men jag är inte helt säker, så kanske borde jag läsa den igen i stället för att titta så mycket på teve som jag gör.

Särskilt med tanke på att en del program retar mig så. När jag slevar i mig mitt berg av efter-simhallen-mat framför Dolce vita på torsdagarna tappar jag först aptiten, och sedan blir jag arg, för jag är ett monster i själen.

Ändå sitter jag där och glor på programmet som handlar om väldigt rika människor som stolt visar upp sina orimligt lyxiga hem och livsstilar.

Ibland utspelar sig programmet i USA, och då kan jag skratta lite. Allt är ändå så himla galet där borta. (Utom möjligtvis maten som är helt okej. Och surfvågorna. Och musiken. Och några andra grejor.)

Men för det mesta larvar Robinson-Emma omkring i Sverige med sitt kamerateam, och då blir jag som sagt arg.

Det stör mig att hon, som ändå kan få passera som något slags jänta av folket, är så impad av all ytlig lyx och lax och uppför sig så underdånigt.

Det är liksom okej att hon är nyrik och flamsig, men inte att hon hyllar människor som äger mycket som om de vore något mer än människor som inte äger mycket.

Det är äckligt.

Lika äckligt som att de som villigt låter sig intervjuas i programmet i egenskap av extra lyckade individer pratar om sig själva med en typiskt borgarbrackig självsäkerhet som inte grundar sig på vad de har åstadkommit som människor utan faktumet att de har mycket mer av allting än alla andra.

De berättar gärna om sitt överflöd av glitter och glamour för Emma och tittarna, och det är inte alls helt ovanligt att de nämner den svenska avundsjukan. Hur hemskt det är att andra människor är så tråkigt inskränkta att de inte tål andras lycka och välstånd.

Jag skulle vilja säga att den avund-sjukan är det enda sunda i sammanhanget.

Ett fenomen som Dolce vita visar nämligen bara hur egoistiska och osolidariska många rika människor är, och att det är det som skiljer dem från alla andra utöver själva stålarna. Dessutom får det mig att tappa aptiten, precis som allt annat med översittartendenser.

Denise Rudbergs romaner till exempel, som är tre av svensk litteraturhistorias fyra sämsta (jag vet faktiskt det, för jag har läst alla tre på en okristligt långdragen standby-flygresa mellan Luleå och Växjö) och bara handlar om hur vidriga vi som handlar på Ikea är, och på baksidan hyllas som fantastiskt träffsäkra samtidsromaner.

En annan samtida översittargrej som ska in på lodrätt fem-etta är ju feminismen, och jag vet att jag har lovat att ägna mig åt vettigare saker än att kommentera den, men jag har tyvärr snubblat på ännu ett av ideologins stora problem.

Feminismen verkar nämligen ha fuckat upp varenda tonårsbrud genom att beröva dem deras naturliga drivkraft och göra dem till förslöade självömkande offer som bekvämt lutar sig tillbaka och beklagar sig i tron att det inte spelar någon roll vad de gör, de är ändå förtryckta.

Så i stället för att ägna sina ungdomsår åt något konstruktivt och karaktärsdanande bildar de ilskna diskussionsgrupper, sammansvärjningar och systerskap, och talar om hur svårt de har det.

Ni har gjort viljelösa mähän av dem, feministsvin, och nu är min mejlbox full av idel gnäll från högstadieflickor som tycker att jag är ondskan själv eftersom jag antyder i mina kolumner att det inte är synd om dem.

De skriver mycket om hur männen står i vägen för dem i samhället, och ibland undrar jag om de någonsin har träffat en man, eller om feministpropagandan har lyckats beröva dem det nöjet också.

Jag känner mig i alla fall fortfarande förtryckt av feminismen.

Och äcklad av de Dolce vita-rika som inte har vett att låta bli att gnugga sitt överflöd i ansiktet på sina avundsjuka medmänni-skor under Femmans bästa sändningstid.

Förresten får jag fortfarande spö av Linda Skugge på googlefight.

Upp till kamp!

EvaEmma Andersson