Upplopp inte förortens fel

KOLUMNISTER

Det känns fullständigt självklart att vi inte är på väg åt samma håll i Sverige. Jag snackar om Paris, såklart, och jag kan bara komma på ganska töntiga ord för att beskriva alla uttalanden om att Sverige snart får uppleva kaos i storstädernas förorter: Dom är fåniga, larviga, nördiga, fega och tafatta. Det finns rent av ingen vits att så orosfrön om att Sverige och våra miljonprogram skulle vara på väg åt samma håll som Frankrike och deras ofta miserabla hood som politikerna totalt lämnat åt något slags öde få verkar reflekterat kring innan.

Lars Leijonborg snackade i tisdags i en morgonsoffa som en tönt om att Sveriges förorter är som en krutdurk. Jag undrar hur många tår den snubben satt utanför Stockholms innerstadstullar under sin livstid. Och jag undrar hur mycket han egentligen bryr sig om ifall det skulle bli så eller inte.

Det känns mycket mer som att populistlejonet ser ett läge att hitta sossefel och skapa ett problem som egentligen inte är ett problem, för att haffa lite poäng inför valet nästa år.

Inget ont om Lars egentligen, han är mest söt och offer för en struktur precis som alla andra som går ut och bedrövar sig över allt från betonghus till mytifierade myskokulturer. Nästan alla som vill åt makt beter sig på samma sätt.

I Frankrike dök den här husblatten Nicolas Sarkozy upp direkt och började beefa med förortsungarna och plocka poäng hos femgenerationersparisarna.

Han har sagt flera gånger att han vill bli president. Chirac, som i teorin är blåare än blå och av tradition borde reagerat likadant, glider mest runt och slentriansammanträder och verkar ointresserad. Han är ju redan president.

Strukturen Leijonborg och Sarkozy följer påminner om den nordamerikanska ”starta krig för att vinna val”-metoden. Man greppar tag och blåser upp ett folk, ett territorium eller en grupp av något slag (som alltid är mindre till antalet, fysiskt svagare och med sämre materiella förutsättningar) och förklarar för världen att det är hemskt och att man måste starta krig mot dom, den, det. Afghanistan, islam, Irak. Sarre och Lasse vill göra samma sak och bli hjältar på att blåsa upp till krigstillstånd mot förorterna.

Nånstans är det lite gulligt som sagt, när det rycker till i ballen på typ Leijonborg eller någon annan maktlysten nisse som ser möjligheten att slåss och segra.

Dramaspiralen är igång och det smartaste och lugnaste vi kan göra oavsett om vi är politiker eller knegare är att inte bli dramatiska själva.

Det är mycket möjligt att bilarna hade slutat brinna för en vecka sen om inte tidningarna första dagen valt att publicera bilder där det verkade som att hela Paris brann. För att inte tala om hur det hade blivit om franska regeringen haft utvecklings- eller idémöten istället för krismöten tolv gånger om dagen, eller skitit i att langa fram krigsåtgärderna undantagstillstånd och utegångsförbud. Chirac, Sarkozy och kompani blev ju inte triggade av att dom under sin dagliga promenad i förorten Saint-Denis plötsligt såg en bil explodera. Dom blev triggade av att de via tv, tidningar och folk fick intrycket av att det var nåt jättedramatiskt på gång. Hade dom inte fått det hade nog dramaspiralen inte utvecklats och bilbränderna hade stannat i Paris och, tror jag, ganska snart avtagit.

Jag vill inte ha nåt töntigt drama i Sverige. Framförallt för att det inte finns nåt att vara dramatisk över. Någon vecka efter Ronna var det bråk i Malmö efter en fotbollsmatch mellan ett hundratal personer som slog både varandra och polisen. Jag läste om det i en pytteruta i en gratistidning och sen var det inte mer med det. Saker händer ibland, så kommer det alltid vara.

Jag älskar Sverige och jag vill det bästa för Sverige. Annars skulle jag flytta och härja någon annanstans. Vi bestämmer över vad vi gör av Sverige genom att bestämma oss för att vara konstruktiva optimister eller destruktiva pessimister. Jag bestämde mig för längesen att vara konstruktiv optimist och sprida kärlek. Det känns fullständigt självklart.

Carlos Rojas Beskow