Jag vill veta bäst om allting jämt

KOLUMNISTER

Ibland önskar jag att jag hade ett sjätte sinne.

Eller ett sjunde sinne borde jag kanske säga, för jag har faktiskt en osviklig och nästintill övernaturlig förmåga att alltid stampa på folks allra ömmaste tår när det passar sig minst och i största allmänhet så att säga kliva i klaveret.

Det är inget jättetrevligt sjätte sinne, men likväl en liten gåva någonstans ifrån som man måste förvalta på bästa sätt.

Det sjunde sinnet som jag åtrår så hett skulle lämpligen kunna bestå i den där förmågan som en del lyckligt lottade människor har, att kunna förutse framtiden, så att jag skulle veta bäst om allting jämt.

Den typen av insikt skulle verkligen göra det mycket lättare att planera, fatta rätt beslut och undvika onödiga tabbar.

Om jag till exempel hade vetat för tre år sedan att jag skulle tillbringa den här vintern i Fjollträsk och att ett elakt storstadsbarn skulle kasta en kotte på mig och skrika "Jävla djurgårdare" skulle jag tveklöst ha valt andra färger på garnet som en snäll småländsk tant stickade min halsduk av, även om jag gillar blått bäst.

(Jag skiter nämligen i fotboll och hockey och sådant, och om jag måste välja ett lag, vilket verkar viktigt här i den Kungliga Hufvudstaden, så väljer jag Hammarby bara för att en av deras handbollsspelare är hot stuff.)

Med viss orientering i framtidshistorien skulle jag kunna

lösa väldigt många av världens problem, inte bara för mig själv.

Jag skulle vara mycket hjälpsammare än alla andra som redan är synska, och uppenbarligen inte alls anstränger sig för att rädda världen trots att de har möjlighet.

Jag skulle ta steget från trulig och klantig tjej till välmenande allvetande besserwisser och likt en stillsammare version av Clark Kent hindra alla i nöd från att begå korkade misstag.

Dessutom skulle folk bli så illa tvungna att lyssna med största respekt utan en chans att överbevisa mig när jag återvänder till nuet från mina framtidsvisioner och höjer ett varnande pekfinger.

- Rösta rött så att inte överklassen äter upp oss, tror jag att jag skulle säga. (Det säger jag redan, för jag läste av ren nyfikenhet tidningen "Stureplan" i går och tappade nästan helt tron på mänskligheten.)

- Överdriv inte genusforskandet, det kommer att sluta med att vi mäter skallar och konstaterar att det ena könet är "sinnesslöare" än det andra.

- Sluta upp med att skriva elaka mejl till EvaEmma om hur gärna ni vill att hon ska bli våldtagen eller omkomma i en våldsam bilolycka. Till sist kommer hon att tappa tålamodet och på sant kvällstidningsmanér RASA efter er och mot er. Kanske i sällskap med sin hund.

Trots att de båda är väldigt snälla och gulliga.

- Producera inga fler dokusåpor, snart finns inga människor med bibehållen värdighet kvar i samhället.

- Krama alla kids så att de inte växer upp till olyckliga människor.

Förhoppningsvis skulle jag utöver olyckor att förhindra också se bra grejor i framtiden, någonting att glädjas över medan jag kämpar och sliter för att rätta till allt det andra.

Kanske fred på jorden.

Eller ABBA:s återförening och ett botemedel mot cancer och alla andra äckliga sjukdomar.

Säkert någon liten ljusglimt i alla fall, som en snöig jul eller så.

Det är viktigt att se saker och ting från den ljusa sidan, att inte låta tråkiga grejor ta upp mer plats än allt annat. Glaset är halvfullt liksom.

Kanske är det därför de som faktiskt kan se in i framtiden inte styr och ställer med allting i den utsträckning jag skulle göra. De vill helt enkelt inte oroa oss inför vad som komma skall och väljer att inte se sådant som behöver ändras på.

Schyst.

Inte vad Clark Kent skulle ha gjort kanske, men schyst, på ett blygsamt och ödmjukt sätt.

Och mer än vad jag skulle klara av.

Om jag hade en aning om något mer än det jag har läst i Illustrerad vetenskap skulle jag inte alls spara på den självgoda undertonen.

Jag kan till och med tänka mig att jag skulle berätta för folk vad de får i julklapp.

Själv vill jag ha en ofarlig halsduk och en kristallkula.

Och snö, så klart.

EvaEmma Andersson