Snubben kan jag inte se i tidningen

KOLUMNISTER

Vettefan, sa Snubben muntert, och skramlade med något i fickan. Där låg nu den femtiolapp han krängt av mig. Jag hade i gengäld tidningen Situation Stockholm i nypan.

Vad handlar den om? sa jag, för något ville jag ändå säga efter vår snabba affär.

Han hade helt enkelt lagt ut ett fällben därute på gatan. Det hade han inte behövt. Jag hade köpt ändå. Det gör jag alltid, jag är en sådan sort.

Tidningen Situation Stockholm har funnits på gatorna i tio år och är en social verksamhet, den säljs av hemlösa och det jobbet kan på sikt leda till fast jobb på andra företag.

Så jag köper.

Dessutom blir jag alltid rikligt tackad av försäljaren, många gånger om. Tack-tack-ha en underbar dag-tack-tack.

Sådan är uppgörelsen: försäljaren får en slant och jag får en dunk i ryggen.

Och det är väl okej.

Men någon riktigt klockren affär är det inte. För frågan är vad jag ska göra med tidningen. Ska jag läsa den? Hur är det tänkt?

Novembernumret innehåller följande stora reportage:

lTvå skäggiga bröder som jobbar lite med film.

lMusikern Magnus Carlsson (inte glittriga schlager-Magnus utan han från Weeping Willows), i en intervju om"ingenting särskilt. Han luktar på röda blommor.

lArmeneisk kvinna som saknar Sovjettiden.

lTvå transpersoner som talar könsanalys och sprickan mellan radikalfeminism och queerfeministiskt orienterade kvinnor.

På näst sista uppslaget presenteras helt kort praktikanten Joakim. Han har ett gulligt skägg, tofsigt hår, glasögon och randig t-shirt och säger: "Jag är övertygad om att detta kommer att bli en utvecklande och inspirerande tid för mig."

Det är killar som Joakim jag ser framför mig när jag läser tidningen. Snälla killar som inte vill utmana någon särskilt utan vill skriva fina artiklar om alla utanför-människor som det nog är lite synd om. Eller porträtt av andra fina killar med hjärtat till vänster, som luktar på röda blommor och ler i dimmigt motljus.

Det är dem jag ser.

Jag ser inte Snubben.

Och det var ändå honom jag frågade om tidningen: Är den bra?

Vetefan, sa han igen, och skramlade sådär med fickan, och jag fattar ju föralldel att det inte låg mycket där.

Framför allt inga hemnycklar.

Kerstin Weigl