Apartheid i Gaza måste få ett slut

KOLUMNISTER

Det finns de som tror att den israeliska utrymningen av Gaza är ett steg mot fred och försoning. Det finns de som tror att Sharon blivit medgörlig.

Det finns till och med de som säger att palestinierna i Gaza nu har möjlighet att bilda en demokratisk stat och att det är deras eget fel om de inte gör det.

Befolkningen i Gaza kommer även i fortsättningen att leva under den israeliska militärmaktens kontroll över gränser, luftrum, hamnar och territorialvatten. Israelerna lär behålla kontrollen över resor och frakter av gods in och ut ur Gaza. Israel tillhandahåller el, vatten, gas och bensin, till fullt pris, också en kontrollmetod. Israel ska sköta tullen och deras valuta ska gälla. Israels inrikesministerium administrerar palestinska identitetshandlingar.

Runt Gazaremsan bygger israelerna en buffertzon, 70 kilometer lång och flera hundra meter bred, försedd med optiska och elektroniska sensorer. Den nya gränsstationen mot Egypten, med EU-övervakning, är ett mycket litet framsteg.

Palestinskt land är fortfarande delat mellan Västbanken och Gaza och planer på väg eller järnväg däremellan bara fantasier. På Västbanken pågår sedan länge en styckning med mur och vägspärrar.

En sammanhållen palestinsk stat är bara en dröm.

Efter utrymningen av Gaza är ockupationsmakten minst lika hård på Västbanken där Israel bara river ett fåtal obetydliga bosättningar. Hundratusentals palestinier är isolerade i militära zoner och separerade från sina jordar genom israeliska bosättares hus och vägar. Gaza är fortfarande ett stort fängelse.

Nyligen tvingades pilgrimer och turister på resa från Jerusalem till det närbelägna Betlehem att vänta två timmar vid en vägspärr vid den nya muren. Pass kontrollerades och bagage lastades av och genomsöktes. De resande var häpna eftersom de inte informerats om hur stenhård ockupationsmakten kan vara.

Moderna motorvägar byggs för ett litet antal israeliska bosättare medan tre miljoner palestinier isoleras i enklaver, bevakade av israelisk militär, ofta bara med tillgång till gamla stigar. Dessutom planeras 6400 nya israeliska bosättningar på Västbanken. Östra Jerusalem, det palestinska folkets huvudstad, isoleras från andra städer och palestinier tvingas flytta därifrån.

Nu bor 1,4 miljoner palestinier i Gaza, år 2010 blir det cirka

2 miljoner. Befolkningen ökar snabbt, 5-6 barn per kvinna, 3-5 procent mer folk årligen. Redan nu bor i Gaza 74000 invånare per kvadratkilometer, vilket har jämförts med 25000 på Manhattan.

Mellan åren 2000 och 2003 föddes enligt en FN-rapport 56 palestinska barn medan mödrarna väntade vid israeliska vägspärrar. Nästan hälften av dessa barn dog, därtill 19 väntande gravida kvinnor.

Mellan 65 och 75 procent av Gazas befolkning är enligt FN:s ulandsmått utfattiga. Ockupationsmakten har förstört palestiniers hem, skolor, vägar, fabriker, växthus, odlingar, sjukhus och moskéer och hindrat deras tillgång till skolor och hälsovård. Israel och USA kräver att den palestinska myndigheten själv ska sköta vad de kallar säkerheten, samtidigt som israeliska schacktmaskiner godtyckligt kan demolera palestinska myndigheters hus.

Det som nu proklameras som en möjlighet till en framtida palestinsk stat är dels Gaza, instängd inom elektrifierade gränser, dels Västbanken, uppdelad, fragmenterad och permanent ockuperad av israelisk militärmakt.

Det innebär systematisk etnisk åtskillnad, bantustans och ghetton, ett folk fördrivet och berövat meningsfull självstyrelse. Omkring 4 miljoner palestinier saknar rösträtt.

Apartheid är ett system där den infödda befolkningen genom lag berövas politiskt inflytande av etniska skäl. Strävan efter fred, med Oslo-uppgörelse, amerikansk medling och den så kallade vägkartan, är illusioner. Nu återstår en kamp mot apartheid.

Konflikten förgiftar världspolitiken, och behandlingen av palestinierna göder arabiskt USA-hat.

Påståendet att det är palestiniernas eget fel om de inte skapar en demokratisk stat är cynism.

Gunnar Fredriksson