Tjejer! Nu vill jag betala min skuld

KOLUMNISTER

Den enda anledningen till att jag inte brukar snacka om skuld är för att det är otaktiskt.

Jag tycker egentligen att alla har skuld.

Inte på det sättet som feminister kan gapa om att alla män har kollektiv skuld, eller antirasister om att alla som blundar är skyldiga till att folk utsätts för rasism.

Som jag ser det har dom flesta skuld på det mest grundläggande sättet, det vi haft i våra liv sedan stenåldern när vi fick handla fisk på krita om vi lovade att komma med nåt sjyst verktyg månaden efter.

Det är inte fel att sätta sig i skuld eftersom det inte är fel att låna. Det uppstår bara problem när folk inte betalar tillbaka sitt lån.

När räntan bara växer och låntagaren går under jord eller taggar till något land utan utlämningsavtal för att leva lycklig i alla sina dar utan risk att behöva betala tillbaka.

Nästan alla människor har under historiens gång lånat makt, status och kapital av en underordnad grupp.

Dom enda som kanske, och bara kanske, inte gjort det här i Sverige har varit homosexuella afrosvenska brudar i rullstol.

Annars så har kvinnor skott sig på blattars underordning, blattar skott sig på flators underordning och flator igen också skott sig på allt från funktionshindrade till blattar eller ungdomar som inte kunnat inta samma position som dom eftersom att dom varit just blattar, unga eller funktionshindrade och hamnat i ett underläge.

Jag som snubbe har trots min förortsbakgrund kunnat sno makt till mig genom att jag fallit männen med makt i smaken på grund av snorren jag har hängandes mellan benen.

Det hade sett annorlunda ut om jag haft två bröst och punani. Jag har tagit makt, status och kapital från kvinnor som varit bättre lämpade än jag att få den.

Tagit, eller lånat. Hur det än ligger till ligger jag i skuld och vill börja betala tillbaka fort som fan.

Jag vet att skuld klingar sämre än en skruvmejsel i ett arselhål, men jag vill gärna tjata lite om att det inte är dåligt att ligga i skuld.

Jag blev pepp på att skriva den här kolumnen efter att jag läste en gästkrönika av Dilsa Demirbag-Sten i Svenska Dagbladet sista oktober.

Av någon anledning tyckte hon att män inte borde känna kollektiv skuld, inte ens kollektivt ansvar.

Skuld kräver direkt och tydlig inblandning, menade hon, och fortsatte med att förklara att det då egentligen bara är folk som har makt att sätta löner (som är orättvisa) som borde känna skuld och då sedan ta

ansvar. Resten av alla män är oskyldiga.

Tänk vad sweet om det ändå var så. Att en utjämning av löneskillnaderna bara sådär skulle räcka för att kvinnoförtrycket skulle försvinna.

Dilsa tycker att män som inte är chefer glatt kan tagga hem, sätta sig i soffan med en bärs och ropa på Bettan när glaset blir tomt. Och att alla "vanliga" män inte behöver ha lika dåligt samvete som sina chefer när dom sprider grabbiga eller sexistiska stämningar på arbetsplatsen där dom är i majoritet. Dom är såklart oskyldiga som renrakade lamm.

Nä. Enda man kan tänka sig som stödjer hennes tes skulle vara att männen inte förstår vad dom håller på med, och det kan säkert stämma ibland. Dilsa är inte dum ju, jag gillar henne.

Men det är väldigt otaktiskt att frånsäga män som kollektiv ett ansvar för kvinnoförtrycket i Sverige och världen. Precis som det är otaktiskt att säga

att det bara är snubbar som knackat bög som är anledningen till att det finns homofobi i vårt land. Och precis som det är dumt att inte alla svenskar oavsett rötter ska ta ansvar för att vi inte föraktar mörkhyade svenskar.

Skuld är inget negativt ord. Min sko klämmer inte när jag hör ordet. Visst är ansvar mjukare och mindre fientligt. Men i grunden borde jag inte ha dåligt samvete för att jag tagit ett lån. Bara jag betalar tillbaka. Alla måste göra det förr eller senare så varför kan vi inte bara göra det på en

gång allihop och få det överstökat? Sluta snacka om ifall

det är skuld eller ansvar och bara tänka att det kommer lätta vårt hjärta att betala tillbaka det vi lånat?

Jag skramlar som fan för att kunna göra det, och mitt hjärta bara bultar varmare och mjukare för varenda slant jag får fram.

Carlos Rojas