Miljonsvenskan är äntligen allas

KOLUMNISTER

Första gången jag hörde en södersvenne snacka på miljonsvenska var för fem sex år sen. Jag satt på nattbussen med en kompis när den stannade vid Slussen. Två pojkar med stora tänder hoppade på och jag lovar att Petters hoodinfluerade södermalmska lät som töntigaste bonnsvenskan jämfört med dom.

Vi kunde inte hålla oss för fniss och när dom droppade "abou" och sen en mening senare också "shuno" så fick vi en skrattattack som varade hela vägen ut till Vårby gård. I dag har det gått ett tag sen dess och det är fortfarande lite roligt när man är på krogen och speciellt lite mer berusade lirare släpper ur sig fett och brushan och kom vi gittar. Men jag garvar inte längre, för det är en fet bekräftelse att dialekten som föddes i miljonprogrammen börjar bli norm även i dom finaste svenska vrår.

På ett sätt kan man tycka att det alltid varit "vår" dialekt, vårt sätt att visa lite nonchalans mot ett majoritetssamhälle som vi vill visa avstånd till också genom att langa om vissa meningars ordföljd, harkla fram sje-ljud eller betona ord lite varmare eller kaxigare. Men när majoritetssamhället visar att det intresserar sig för min dialekt så öppnar jag famnen: jag behöver inte distansera mig! Välkomna, krama mig, varsågod och säg vad ni vill säga för det är bara roligt och något jag inser att jag kanske till och med längtat efter.

Dialekten har sedan nittiotalet fått många namn. Nysvenska eller rinkebysvenska har varit dom vanligaste, men båda känns fel. Språket är inte nytt och det är inte bara Rinkebys. Jag och några av dom andra förortsmediehororna på Gringo sa länge shosvenska, men landade till slut i begreppet miljonsvenska. Miljonsvenska för att det är miljonprogrammens svenska. Den snackas eller förstås eller kan härmas av i princip varenda en av dom två miljoner svenskar som växt upp där. Miljonsvenska för att det är en sån sjukt rik svenska som spretar åt en miljon håll med en miljon ton kärlek. Miljonsvensken eller den miljonkulturella svensken säger inte att någon som kör sydländska sje-ljud eller svajar nonchalant med meningssluten bryter, det är självklart en dialekt.

Vem som helst som varit i kontakt med Miljonsverige ler och känner värme när orden flätas ihop lite kvickare än dom gör i någon annan svensk dialekt. Man känner dialekten som fötts ur ett först ofrivilligt utanförskap, sen ett frivilligt utanförskap och nu ett kärleksförhållande.

Miljonprogrammet är Sveriges sistfödda barn och vi älskar barnets gurglande. Att vi äntligen accepterat miljonsvenskan som ännu en dialekt i vårt dialektrika Sverige är ett tecken på att vi börjar komma varann nära. Det kan till och med kännas ibland som om vi blivit ett. Sverige har blivit Miljonsverige. För bara några år sen var det annorlunda. Nästan varenda miljonsvensk jag känner och känt under min uppväxt har tvingats hålla tillbaka sin dialekt, för dom som inte lyckats dölja sin miljonsvenska på arbetsintervjun eller middagen hos nya flick- eller pojkvännens familj har skickats att cykla uppförsbacke med en trehjuling. Jag känner också många som fått höra att dom bryter så många gånger att dom nu i vuxen ålder faktiskt är övertygade om att dom pratar dålig svenska, fast den är helt felfri och ofta mer ordrik än medelsvenssons.

Jag har själv ett minne från typ fem år sen. Jag hade precis börjat hålla på med journalistik och fikade med min syrra och en typ viktig blattesnubbe hon kände som hade nåt bra jobb och fick för mig att skryta om att jag hade lärt mig prata akademikersvenska. Det hade jag inte, och min syrra garvade åt mig och sa att hur mycket jag än ansträngde mig så märktes det att jag kom från Vårby. Jag skämdes då för då kändes det som något fult och jag fick för mig att jag var tvungen att tvätta bort min dialekt om jag skulle ha en chans att jobba med journalistik. I dag är jag så jävla glad att inte längre behöva känna så. Folk dissar dig nämligen inte längre för att du snackar miljonsvenska, tvärtom. Miljonsvenskans framtid är çoook ljus.

Ordlista för dig som har problem med svenskan:

Gitta - gå, sticka.

Brushan - omstavning av brorsan för att passa det miljonsvenska uttalet. Används för att hojta på polare.

Blattar - en del svenskar med en eller två utländska föräldrar, nåt skumt namn eller annat i attributs- eller identitetsväg som gör att de identifierar sig som miljonkulturella.

Çok - uttalas tjock, kommer från turkiskan, betyder mycket.

Abou - utrop som typ herregud, wow eller jävlar.

Shuno - snubbe, kille, oftast miljonsvensk.

Carlos Rojas