Krama folk - hur okramiga de än är

KOLUMNISTER

Det var rätt ont om kärlek i tunnelbanevagnen när jag klev på sent härom vardagskvällen. Trötta lirare och par utan något att egentligen prata om. Medan jag tryckte i mig flottig middag och vaktade min colaburk, som jag verkligen inte hade lust att spilla, hörde jag hur två män diskuterade en hund av nåt slag och fasoner. När det sista flottet nått min magsäck fick jag koncentrationen tillbaka: männen var en relativt ung glasögonprydd kille med ful duktig frilla och en sliten Bukowski-liknande snubbe med äldre söderdialekt.

Tydligen var det så att Bukowski hade sagt åt glasögonmannen att han hanterade en hund vårdslöst. Så fick man inte göra sa han. Glassman blev irriterad för han älskade djur, han hade faktiskt själv en hund, två kaniner och en höna (minns inte riktigt den här sista) hemma.

Varför skulle han vilja sin kompis hund (kompisen var med) illa? Bukowski dövade och jiddrade vidare om att så behandlade man inte djur. Glassman blev mer och mer irriterad men det hela var rätt komiskt och jag betraktade allt med ett smajl på läpparna. Några tanter intill småsnackade och kommenterade vändorna i argumentationen. Men plötsligt blev Glassman fett lack och dreglade till och flyttade ett säte närmare Bukowski och började peka och sa att han skulle säga förlåt. Trycket över vagnen blev hårdare och när Glassman sen också reste sig upp och smålutade sig över Bukowski stördes min matsmältning av en lina adrenalin som drog genom kroppen. Glassman sa att han skulle misshandla Bukowski mer än nånsin om han inte sa förlåt och jag tänkte bara vilken idiot Bukowski var som var tvungen att lägga sig i när Glassman bara hade velat ta upp hunden i sitt knä. Bukowski kontrade i alla fall med att säga att då skulle han skära halsen av honom och Glassman tog av sig brillorna och lutade huvudet bakåt och sa gör det då ta fram din kniv och vagnen var på helspänn. Dom stackars männen som för närvarande kändes brutalt fastkedjade i sina könsroller fortsatte jiddra och kom till slut överens om att att gå av i Alby och göra upp.

När det var bestämt satt dom tysta en minut eller två, stirrade fram och verkade överväga sina beslut. Då plötsligt började glasögonmannen klaga på att gubbsläktet är såna jävla gnällspikar och frågade Bukowski varför gubbar alltid ska gnälla, men Bukowski satt tyst och verkade börja bli lite obekväm.

Då gjorde Glassman årets skönaste: "Fan, du ser ut som trettio, varför beter du dig som en gubbe?", droppade han och Bukowski sken upp: "Tack! Tack ska du ha!" sa han högt och garvade till som bara södergubbar kan (typ håohåo). Glassman upprepade sluta bete dig som en gubbe fast nu med en släng framåt med armarna och ett uppgivet lite kärleksfullt ironiskt skratt och plötsligt skrattade tanterna med dom och jag log och en mjuk värme spreds genom vagnen. Kort efter kärleksbomben kom dom överens om att bli vänner och bryta där. Jag hann precis bevittna den mjuka stunden innan jag klev av tuben. Kärlek. Överallt där och den stunden.

Antar att ni fattar poängen. Krama folk hur okramiga dom än är. Aggression föder aggression. Det borde väl inte ens behöva sägas. Men det händer hela tiden. När du lackar på någon som lackar på dig. Vad är vitsen? Anfaller du någon kommer den personen antingen att anfalla tillbaka eller inta försvarsposition. Du kommer aldrig nå fram. Tänk vilken framgång Reinfeldt skulle få om han en enda gång sa till Göran: "Fan Göran, din politik är mycket bättre än du får den att låta, varför släpper du inte loss och gör det lite roligare istället?"

Eller om Skugge nästa gång sa till Ranelid att "Fan, gubben, du är inte så sliskig som du försöker verka som. Slappna av! "

Testa själv. Sprid kärlek för det är bland det enklaste som finns. Om nån jiddrar med dig, ge den bara en kram.

Carlos Rojas