Bloggar - forum för vuxenmobbare

KOLUMNISTER

"Det verkar

inte finnas några gränser för hur spydiga och ohyfsade folk i allmänhet har mage att vara.

När jag var liten lärde min mamma mig att skriva, och min pappa lärde mig att spela hockey.

Därför skriver jag som folk gör mest, med höger hand, men spelar alltid innebandy med klubban liksom bak-och-fram, som min vänsterhänta pappa.

Föräldrar sätter djupare spår i ens personlighet än man tror.

Utöver ovanstående fick jag ganska tidigt i livet lära mig att det är viktigt med ett gott uppförande i kombination med att stå för vad man tror på. Att man ska skilja på sak och person och inte vara otrevlig mot någon bara för att vederbörande är av en annan uppfattning.

Och så tjatades det alltid på mig och mina lika retsamma och stökiga syskon om att man kan vara tyst om det man ska säga inte är snällt eller jätteviktigt.

Det är förmodligen en av anledningarna till att jag inte har låtit modernisera min dagbok, spiralblocket som jag skriver i varje kväll och som har Nalle-Maja och New York Yankees på framsidan, till en blogg.

Den innehåller nämligen just sådant som man håller för sig själv. Inget som är jätteviktigt och nästan inget snällt alls.

Jag inser värdet av att välja sina fighter. Och uppföra sig.

Mina orättvisa och partiska kommentarer har det bra i skrivbordslådan mellan världens längsta gemkedja och senaste numret av Illustrerad Vetenskap (enligt ett test på den tidskriftens hemsida är min IQ 124!), och jag känner inget behov av att dela med mig av mina åsikter till allmänheten förrän de är väl underbyggda och kan väcka en seriös debatt.

Offentliggörandet av den stora massans dagböcker, bloggandet, har nästan helt tagit kål på den seriösa debatten som fenomen genom att tillåta vuxna människor att kamouflera sin brist på argument med substanslösa gliringar av skolgårdskaraktär.

I sin dagbok slipper man förklara sig, och kan i en bisats rasa mot vad som helst, eller oftast vem som helst, på ett väldigt bekvämt sätt.

Bloggar har därför blivit det kanske största forumet för vuxenmobbning genom tiderna, och det verkar inte finnas några gränser för hur spydiga och ohyfsade folk i allmänhet har mage att vara.

Viggo Cavling, chefredaktör på tidningen Resumé, kommenterar inte min kolumn innehållsmässigt i sin offentliga dagbok, utan väljer att göra sig lustig över mitt namn och skriver att han skulle kunna ringa till min chef och se till så att jag får sparken när som helst. (Tillåt mig ett hånskratt, Viggo.)

Och en överskattad surkärring till krönikör (se, jag lär mig) vars namn jag har nämnt alldeles för många gånger på det här utrymmet berättar utförligt i sin blogg om när hon och en kompis dömer ut mina texter som mesiga eftersom de inte innehåller några könsord.

Det finns inte ett uns relevans i den kritik de tidstypiska fascisttyckarna slentrianmässigt hasplar ur sig i sina dagböcker som alla har åtkomst till, just för att den är så personlig.

Över huvud taget tycker jag att vi har blivit alldeles för personliga vad gäller våra åsikter och ställningstaganden.

Jag vet inte om det är ren lathet eller något annat som gör att mediegaphalsar hellre plockar billiga poäng på varandras bekostnad som i någon slags fånig battle än för fram sina egna synpunkter med glöd och entusiasm, men det är liksom inte utan att jag undrar hur illa det egentligen är ställt med debattklimatet i landet falukorv när man som kvällstidningskolumnist ska behöva försvara rätten till sitt ovanliga namn och någorlunda vårdade (nåja) språk.

Sådana påhopp börjar bli tröttsamma. Jävligt tröttsamma.

Om man inte har något jätteviktigt eller ens snällt att säga kan man vara tyst.

Det är för simpelt för att vara okej av en vuxen människa att lägga sig på sandlådenivå och säga "Du är dum!" när något inte passar.

Och Viggo din mamma är"

EvaEmma Andersson