Freddie får det att göra så ont

KOLUMNISTER

Freddie lämnades nyfödd på barnhem. Jag vill gärna tänka att kvinnorna som arbetade där tog upp honom i famnen en stund ibland, lät honom känna hjärtslag och hud, mumlade små ord om att han var underbar.

Men vi vet inte. Han fick kanske en nappflaska lutad mot kudden. Blev bytt på ibland med kalla brådskande händer. För där fanns ju fler barn. Många små övergivna romska spädbarn, som det är svårt att finna tjeckiska adoptivföräldrar till.

Säkert skrek han, lille Freddie. Ibland kom någon, ibland inte. Han började gå. Han började tala. Han försökte klänga upp i ett knä, när det gick. Om det gick. Han kan ha gett upp. Han var Freddie, men inte någons egen särskilde Freddie.

Tre år gick. Så skulle han plötsligt få föräldrar! De kom från Sverige och såg hur fin han är; vilket leende, vilka ögon. De tog upp honom, tryckte honom intill sig med all sin längtan. Vår son!

De hämtade hem honom till Småland.

Vänner och släktingar strömmade säkert hem till dem med gosedjur i paket – lättade. Äntligen var Freddie här! De visste hur föräldrarna väntat och längtat, intervjuats och granskats, läkarundersökts och stämplat papper. Nu var problemet löst, lyckan bärgad – och vilken vacker pojke. Äntligen!

Månaderna gick. Freddie visste inte något om att vara någons barn. Och frågan är om Freddies mamma ville säga så mycket om hur svårt det var. Hon som skulle vara så lycklig, nu äntligen, vilken fin pojke. Vilken tur de haft! Och så vidare.

Ändå sökte hon hjälp. Men psykologen såg ingenting anmärkningsvärt. Och frågan är hur mycket som blev sagt, om det här jobbiga. Om trotset, om vreden... om hemlig skam och besvikelse.

Adoptivföräldrar är inte en bättre sorts människor. Inte sämre heller, i och för sig. Ansvaret för Freddie var deras. Förtvivlan är deras. Jag har också ont.

Gud, jag önskar att jag kunde spilla ut allt mitt onda på någon nonchalant myndighet eller så. Men jag vet inte.

En sak vet jag: att många tänker tyst, att det här med adoptioner nog inte är någon riktigt bra idé. Om nu barnen ändå är så skadade av starten på barnhem?

Lösningen skulle då vara att fler barn far illa på fjärran barnhem. Då behöver vi i och för sig inte veta om dem.

Vi vet om Freddie.

Kerstin Weigl