Sverige är fulllt av massa arslen

KOLUMNISTER

Några dagar efter att jag träffade min blivande fru så hände nåt, jag minns inte vad, och vi tjafsade och hon var vad jag minns med all rätt förbannad men jag ville göra det bättre och plötsligt ett ögonblick kände jag i hela min kropp att jag hade gjort henne illa, blev rädd och grät för första gången framför henne. "Är det där nån jävla Carlos Rojas Beskow-pryl eller!?" var hennes ännu mer förbannade reaktion och jag hade ingen aning om vad jag skulle svara på det och bara bölade vidare nåt slags tyst utdraget nej.

Hon är vackrast i världen och i dag är det bara jävligt roligt och stående skämt, men för nån dag sen så såg jag nån slags väldigt tydlig koppling till nåt som jag tyckt varit svårt att placera och svårt att förklara.

Sverige är fyllt av män som är arslen och jag själv brottas med flera bitar hos mig själv för att inte räkna mig till den majoriteten. Jag utnyttjade själv en alldeles för lång period kvinnors strukturella underordning för att få kärlek, sex och ömhet utan att ge lika mycket tillbaka. Jag var nog en av den värsta sortens players, och än i dag måste jag ibland trycka pekfingertoppen mot tummen och snäppa i väg den lilla djävulen när den försöker raida hjärnkontoret.

Jag var rakt av en sån som mer eller mindre medvetet leker mjuka feministkillen för att bli förstådd, förespråka fri kärlek och en massa lösaktighet, fast bara för mig själv, mannen, och inte kvinnan.

Och fortfarande i dag blir jag ibland osäker på om jag inte går i gamla mönster. Jag tror till och med jag gör det oftare än vad jag, mina vänner och min kära kvinna märker.

Efter mer än tjugo års mansande av värsta sort så känner jag helt enkelt, som jag skrivit någon gång tidigare, att jag vill betala tillbaka min skuld. Genom att låsa upp mig från mansstereotypen och sluta behandla kvinnor efter kvinnostereotypen, på sikt plana ut den rubbningen jag hittills åstadkommit. Inte kompensera skadan, jag tror inte det går, men åtminstone göra så lite skada som möjligt under dom typ 70 åren jag kanske får leva av det här århundradet.

Knaset är bara att jag ibland hamnar i en situation där ursäkter, beteendemönster och ett agerande som jag tycker är bra för att luckra upp diffen mellan kvinnor och män inte får rätt effekt. När jag verkligen blir sorgsen och börjar gråta framför människan jag är kär i första gången sätter hon in det i ett mönster där tusen arslen gjort samma sak, lyckats få henne "på sin sida" och sen svinat vidare och gjort samma sak om och om igen. Med en massa tomma löften.

Jag har också skrivit förut och kanske lite kaxigt sagt att vi åttiotalistsnubbar är dom bästa manliga feministerna Sverige varit med om på år och dar. Det var inte tomma ord, jag vill verkligen bevisa det och för att få en chans måste jag också kunna kräva ett förtroende. Om man ser det som att kvinnor som grupp har rätt att kräva män som grupp på en förändring, så kan också vi få inflika ett litet motkrav: om vi säger "fuck yeah - nu kör vi!" och lovar en förbättring, så blir jag grymt lycklig om feminismen kan ha förtroende för att vi kommer att leva upp till det. I alla fall tills motsatsen är bevisad.

Det är så klart lätt att vara skeptisk till folk från "motståndarlägret" som försöker ta ens fråga i beslag. Jag är själv sjukt skeptisk till alla antirasistiska organisationer i Sverige eftersom det är alldeles för många svenska svennar aktiva i dom, som ska h j ä l p a underordnade svenska blattar. Och jag svär vid gud att jag och alla feministpojkar som kommer att ploppa upp som nyvattnade blommor på tecknad film inte kommer att försöka ta feminismen i beslag. Jag ser vår funktion som dom feministiska kvinnornas feministiska allierade i det andra lägret. Som följsamt och mjukt kommer att sprida läran och försöka omvända våra medmän.

Som exförtryckare kan vi förstå manligheten och försöka påverka den utifrån den erfarenheten. Lite som att exkriminella alltid har lättare att omvända kriminella. Kris och såna där andra lyckas bra som fan med exkriminella, vad säger att vi 80-pojkar skulle vara sämre?

Carlos Rojas