Jag är kanske roligast i världen - och ett kex

KOLUMNISTER

Några av landets skvallrande småflickor som ska föreställa professionella skribenter tycker att jag är "ful som en 35-årig trädgårdsarbetare", men det tänker inte jag kommentera förrän de har samlat mod och vågar säga det to my face, samt förklara vad deras poäng är.

Jag har vettigare grejor att bränna energi på än diskussioner om sådant som jag tycker är rent jävla trams.

På senaste tiden har jag till exempel tagit för vana att försöka svara med något skojigt och underfundigt citat i telefonen.

Jag släpper vad jag har för händerna och springer på första signalen, ivrig att få briljera med min slagfärdighet, och tänker febrilt för att komma på något bra under sekunderna det tar för personen i andra änden att presentera sig.

"Hej, det är jag, vad gör du?"

"Rycker på axlarna och skjuter från höften."

"Hej det är mamma, hur mår du?"

"Som ett yrväder en aprilafton."

"Yo! Vad händer?"

"Jag upplever känslor av tautologisk karaktär."

Jag tycker att jag är kanske allra roligast i hela världen.

Ganska snygg också, eller i alla fall snyggare än de flesta 35-åringar med jord under naglarna.

I alla fall om jag lyssnar på No Doubt samtidigt som jag poserar framför spegeln halvt i profil och låter håret falla lite mystiskt över ena kinden.

Då är jag ett kex.

Känner mig cool liksom.

Dessutom ska jag på del 2 i uttagningen till Fröken Sverige på söndag, och det har naturligtvis stigit mig åt huvudet och får mig att känna mig ännu coolare och kexigare.

Egentligen hade jag tänkt pressa in den informationen i den lilla plus-och-minus-rutan som jag har blivit betrodd med på sista tiden, men vid närmare eftertanke känns det så pass viktigt att det platsar i själva texten.

Men det befinner sig naturligtvis på plus-sidan, tillsammans med faktumet att den snöiga vintern har dröjt sig kvar ända in i mars, och att Schyfferts "nyhetsprogram" har ryckt upp sig ordentligt och förgyller mina måndagskvällar.

Jag har lagt ned fjärilsimmandet också, och det känns i allra högsta grad som ett plus i egenskap av ett bekymmer mindre. (Jag fattar inte hur det kan vara så svårt.)

Jag gör som sagt alltid mitt bästa för att hitta annat att bry mig om än sådant som kan tyckas bekymmersamt. Hellre plus än minus, liksom.

Inte för att jag är ytlig, utan för att jag vill bli lika cool som en rumskompis jag hade när jag lärde jobbiga ungar i USA att spela handboll för ett par år sedan.

Rumskompisen avfärdade alltid andras dumheter med ett lagom kaxigt: "Dude, that was the TMI of today", och det tycker jag är det coolaste man kan göra.

TMI betyder "Too Much Information", vilket i sin tur betyder för mycket information, vilket jag kan passa på att tala om så att jag inte slarvar så där obildat som artisten Petter gjorde i "Sen kväll med Luuk en gång", när han hävdade att "Alfons betyder pimp på danska". (Pimp är engelska och betyder hallick på svenska.)

TMI är sådant som man inte vill eller behöver veta, för att det är tråkigt och meningslöst.

Som fågelinfluensan, sjukdomen som har ett väldigt snyggt namn för att vara en sjukdom.

Jag har hört jättemycket om hur fruktansvärd den är men har inte en aning om vad det gör för skillnad för min eventuella överlevnad.

Solklart fall av TMI. Dude.

Precis som vad utseendefixerade och därmed tämligen lågintelligenta brudar anser om min bylinebild.

Och att det finns livsfarligt gift i apelsinläsk och att man kan bli flintskallig av att ha mössa på sig inomhus. Att pms bara blir värre med åren och att växthuseffekten inte kan stoppas.

Jag vill vara lyckligt ovetande.

Om man ska gå omkring och bry sig om rent jävla trams hela tiden blir man ju tokig som ett yrväder i april.

Och jag är snarare ett kex. Faktiskt.

EvaEmma Andersson