Jag vägrar att bära den nya aborttröjan

KOLUMNISTER

När som helst ser du en kvinna i t-shirt med texten "Jag har gjort abort". Tröjan finns redan, vit text på mörkbrunt, kan beställas på nätet, ett klämmigt amerikanskt projekt.

Flera svenska kvinnor är sugna på en sådan tröja, läser jag.

Vem vill ha?

Över min kropp kommer den inte, och det beror inte bara på att jag sluppit göra abort. Inte heller har jag särskilt höga murar till mitt privata.

Men min känsla är: Bort med känslopjunket.

Det blir bara elände. Vi har en bra abortlag - vad som hotar den är känslor.

Debatten förra veckan om abortgränser, den handlade om pjunket. Professor Lars Hamberger slog följe med Alf Svensson och bad oss bejaka våra KÄNSLOR kring tevebilder av foster som vinkar, blinkar och ler.

Även sådana här t-shirtkampanjer syftar till att spela på känslor: "Jag-är-kvinna-och-skäms-inte."

Men det är ju inte sant.

Det finns kvinnor som inte skäms över aborten, och andra som skäms över bristen på skuld (eftersom deras omgivning förutsätter att de mår dåligt) och kvinnor som utan ånger ändå mår dåligt, som inte alls tänker på en avlägsnad slemklump, utan på mord.

"Det privata är politiskt", säger kvinnorörelsen och jag brukar hålla med: om inte kvinnor talat om privata erfarenheter av misshandel och våldtäkt hade lagarna inte skrivits om.

Men - aborter hör hemma i ömtåliga snack mellan vänner. Svåra existentiella samtal, med plats för paradoxer och motsägelser, om livsval och barn som inte blev. Abort är privat, ömtåligt, individuellt - och ska så vara.

Vi har en fungerande abortlagstiftning, som bygger på tanken att kvinnan bestämmer över sin kropp. Vi kan helt enkelt bara försvara den, stenhårt och krasst - utifrån att den faktiskt fungerar.

Så fort debatten gäller "känslor" börjar den skena åt helsike.

Jag orkar nog heller inte riktigt med det här att man ska prata så frimodigt om "allt" och bära sitt liv utanpå, som ett plakat.

Eller en t-shirt.

Det får mig fundera på vilka fler känsligheter som skulle hålla för t-shirtstryck, i vällovlig avsikt att avdramatisera.

"Jag har våldtagits."

"Jag försökte begå självmord."

"Jag är infertil."

Fast det allra mest tabubelagda jag kommer på är:

"Jag är ensam."

Kerstin Weigl