Hemspråk var en svinbra idé

KOLUMNISTER

Det var bättre förr. Det var det faktiskt. Jag minns när vi 1994 var lyriskt stolta över att Sverige vunnit VM-brons och jag minns hur vi varje skolavslutning försökte sjunga nationalsången och sken med blommor i håret på dom grönaste platserna i stan.

Skolavslutningen 1995, när jag slutade sexan, var väldigt talande för mig på många sätt. Efter den sommaren tvingades jag nämligen att gå i skolan på svenska och slutade känna mig svensk.

Kvarnhagsskolan i Alby var en av de sista skolorna i Sverige att ha hemspråksklasser. Min klass var den näst sista spansktalande som avslutade mellanstadiet. Man kan säga att vi var en av

resterna av någonting som hade kickat i gång som en storslagen idé årtiondet före men som Rasse-Sverige till slut pippade bak och fram tills det sprack.

Just Botkyrka, min kära hemkommun back in the days, var

pionjär på området. På åttiotalet fanns det bara i Botkyrka mellan 30 och 40 grundskoleklasser varje år där du kunde gå och få din skolundervisning på grekiska, serbokroatiska, spanska, finska, arabiska eller turkiska.

För oss som 1989 trampade in som osäkra ettagluttare på en miljonprogramsskolgård var det från början framför allt en otrolig trygghet att känna en garanti att bli förstådd. Många i min klass kunde inte ett ord svenska men till skillnad från dom med samma handikapp i vanliga

klasser behövde dom i vår klass bara känna sig dumma på svensklektionerna. Inte på geografin, matten, SO:n och alla andra lektioner också.

Vi blev en liten trygg familj där vi alla delade nånting som ofta är det viktigaste - en rättvis och likvärdig förmåga att kommunicera och göra sig förstådd.

Och när vi stod där och sjöng sex år senare var vi lätt bäst i skolan på svenska, språket vi

hade lärt oss på en svensklektion om dagen och på skolgården och fotbollsträningarna. Statistik från den tiden visar att vi inte var ett undantag. Albyskolans gamla rektor Ove Carlson gjorde till

exempel mellan 1984 och 1992 undersökningar bland sina elever som visade att 91 procent av dom som gick i hemspråksklass hade gjort framsteg i svenska efter hela sin grundskoletid, medan bara 76 procent av dom i vanliga klasser gjorde det.

Men 1990 växlade till 1991 med ett rasseparti i den offentliga debattens frontlinje och med en galning kutandes omkring med lasersiktet inställt på mörkhåriga. Kvällstidningarna körade med att förklara vad hemsk mångkulturen var och hur hopplöst läget var i miljonprogrammen. Expressen toppade med ett löp 1994 där det stod "KÖR UT DEM" på tre stora rader med tre stora ord.

Det var mycket som dödades av medierna under den här perioden. En sån grej var hemspråksklasserna. Med ett antal artiklar som "förklarade" hur dåliga eleverna i såna blev på svenska skrämdes föräldrar från att anmäla sina sexåringar till den

fenomenala skolformen som det på riktigt var. Och när skolorna inte fick anmälningar var dom tvungna att lägga ner klasserna och sparka lärarna. Fast forskning, elevresultat och allt annat förutom just "medieexperternas" tankar sa att det var en svinbra idé med hemspråksklasser. Och fast alla som har den minsta insyn i flerspråkighet vet att det bara är positivt för barns språk att lära sig mer än ett samtidigt. Olika språk stöttar varann på alla sätt - genom ordkunskap, meningsbyggnad och språkkänsla.

Så det var bättre förr. När ingen förklarade för oss att vi var "osvenska" och när tjuvarna som försökte ta ifrån oss vårt språk åkte dit om dom snackade skit.

I dag handlar det inte ens om att dissa hemspråksklasser. Rättvisekämpen Ebba Witt-Brattström förklarade för några dagar sen att det är rasistiskt att vi har vanlig klockan-fem-när-alla-gått-hem-modersmålsundervisning i skolan. Det förstör våra liv, menar hon, eftersom vi då bara lär oss miljonsvenska som max ger oss en plats på närmsta torg för att sälja bananer. Det var jävligt dumt sagt av henne, jag tror knappast hon skulle påstå att engelskundervisningen i

skolan är rasistisk och pajar vår svenska. Läs på, baby - och hör gärna av dig om du vill battla!

Carlos Rojas