Jag har alltid haft attitydproblem

KOLUMNISTER

En gång frågade jag en kille som jag var lite tänd på vad boken om hans liv skulle heta.

Mest för att det är en lagom djup fråga som kan föda någon form av avslappnad konversation och framställa mig själv som tankfull och intressant, men också lite för att jag var nyfiken på svaret.

Han svarade att den skulle heta "Walk away" eftersom han alltid försökte undvika konflikter.

Mesigt svar. Det är så pubertalt att svänga sig med engelska i tid och otid, och konflikter är störtkul om man vinner.

Vi kom i alla fall aldrig särskilt nära varandra, jag och mjukis-killen.

Och jag tror inte att han gick sin väg, utan snarare sprang. De brukar göra det.

Kanske för att boken om mitt liv skulle heta "EvaEmma, ananasjuicen och attitydproblemen". Mitt namn måste ju finnas med och min konsumtion av ananasjuice gick över gränsen för det normala för ett tag sedan.

Attitydproblemen är själva huvudsaken, det som genomsyrar allt jag säger och gör och skrämmer folk av det mjukare slaget på flykten.

Jag har alltid haft attitydproblem, och de verkar inte vilja växa bort.

Trots att jag är artig och hövlig för det allra mesta så har jag ett allmänt liksom buffligt maner och kan inte låta bli att ständigt jävlas med allt som jag tycker är fel eller bara lite irriterande.

Jag vägrar demonstrativt att gå ur vägen när jag möter flera lattemorsor i bredd på trottoaren, suckar att jag inte är intresserad när en polare vill älta utseendenojor och pojkvänsproblem, och vänjer mig alltmer vid tanken på att jag är en person med attitydproblem.

Om jag inte var det skulle jag artigt ta ett par steg åt sidan, lyssna medkännande och dricka juice ur ett glas i stället för direkt ur paketet, för det gör människor utan attitydproblem. Har jag hört.

De anpassar sig för att undvika konflikter, tycker att kattungar är gulliga och bryr sig om vad Ebba von Sydow säger.

Jag tycker att katter är världens äckligaste djur och att Ebba skiljer sig obetydligt från en välkammad siames.

Många läsare undrar varför jag aldrig skriver något snällt när jag skriver om Ebba von Sydow, frågar "Vad har hon gjort dig liksom?" och naturligtvis det gamla vanliga: "Är du avundsjuk eller?"

Ebba är onekligen avundsvärd, inte bara för att hon är född med silversked i munnen.

Hon kan dessutom få en hel generation att kopiera hennes sprättiga klädstil genom att vifta med ett välmanikyrerat lillfinger, och är alltid snygg på bild.

Jag är aldrig snygg på bild, och mitt lillfinger kan jag inte ens linda mjukis-killar kring.

Men det är attitydproblemen och inget annat som gör att jag har en grinig underton när jag kommenterar något som har med Ebba att göra.

Attitydproblem och bara attitydproblem är vägen till fullständig frihet från sådana som hon.

Enbart genom att ställa sig på tvären och jävlas kan man undvika att tillintetgöras av förtryckare.

Ebba har faktiskt skrivit en bok, men valde inte helt oväntat fel titel.

Med tanke på innehållet borde den inte heta "Ebbas stil" utan "Typisk adelsunge förmanar och hunsar folket och förklarar vilken vidrig människa man är om man har en handväska vars prislapp inte är fyrsiffrig".

Charmigt leende prackar hon sitt förakt inför att se arbetarklass ut på alla tjejer som tror att det är mode och inte deras plats i samhället hon lär dem, och jag önskar att flera hade tillräckligt mycket attitydproblem för att kunna opponera sig mot den typen av översitteri.

Jag behöver ingen översittare.

Trivs alldeles utmärkt med att själv bestämma vad som passar mig.

Loveli-jeans, vad Ebba von Sydow än säger. Och ananasjuice.

Och mjukis-killar, trots att de inte vet sitt eget bästa.

EvaEmma Andersson