Jag tänker leva i två hundra år

KOLUMNISTER

Det näst värsta jag vet just nu är den där pinsamma situationen som uppstår när man skrattar och skrattar och skrattar åt någonting så hysteriskt att man har kramp i hela kroppen och knappt kan andas, och råkar ge ifrån sig ett sådant där grymtande snörvelljud när man kippar efter luft.

Det händer mig ganska ofta. Kanske är det för att jag skrattar mycket, eller så har jag ett ovanligt stort gomsegel.

I vilket fall som helst så är det asjobbigt.

Nästan lika jobbigt som tanken på döden.

Jag tror att jag har varit rädd för att dö ända sedan jag var liten, för jag har ett tydligt minne av att någon berättade en ruskig historia för mig och sa att döden var en karl klädd i svart slängkappa som kom vandrande ibland helt utan förvarning och hade ett schackspel under armen för att spela med slumpmässigt vald person om huruvida man skulle få leva vidare

eller inte.

Förlorade man grävdes man ned helt enkelt, och det vill man ju inte.

Skräckslagen såg jag till att

lära mig att spela schack redan innan jag började på lekis, och inbillade mig därmed under en lång tid att jag var så att säga safe.

Nu vet jag bättre, och tvättar händerna minst tjugo gånger om dagen för att inte drabbas av någon dödlig smitta i stil med fågelinfluensan (som jag fram till alldeles nyligen var övertygad om hette tamiflu "på riktigt").

Jag dricker vitaminberikad juice och ser mig alltid Televinken-noga om innan jag går över gatan. Aktar mig dessutom väldigt noga för getingstick eftersom jag har hört att man kan vara allergisk utan att veta om det, och det vore just typiskt mig att besegras i sista striden av ett sådant litet jäkla djur.

Vill verkligen inte dö.

Gillar inte tanken på att bli av med min själ liksom, och att allt som jag har sparat inne i den bara försvinner ut ur universum till ingen nytta.

Jag klurar mycket på det, tankfullt lagd som jag är, trots att jag planerar att med hjälp av mina försiktighetsåtgärder leva i åtminstone två hundra år till.

Tycker att döden som företeelse är en riktigt snöplig grej, hur

naturlig den än må vara.

En av anledningarna till att jag provoceras så av alla typer av religion är att de alltid reducerar livet till en transportsträcka (under vilken man ska se till att uppföra sig väl) och fokuserar helt på döden, när man som god troende ska få sin belöning i form av något slags paradis eller en schyst reinkarnation till något annat än daggmask.

Av den anledningen kommer jag aldrig att bli en god troende, eller ens troende.

Gillar förvisso tanken på att återfödas som djur om så där

ungefär två hundra år, och skulle nog kunna trivas med att reinkarneras till min hund som är världens mest bortskämda djur eller en geting så att jag skulle kunna sticka människor som jag stör mig på. (I dag, i det här livet är det min granne som lyssnar på Madonna mitt i nätterna, Alf Svensson som är en allmänt otäck typ och Big Brother-Robin som är taskig mot stackars labila och emotionellt omogna Jessica.)

Men jag tycker att mitt liv är jätteviktigt och förstår mig inte på den där religiösa "skrattar bäst som skrattar sist"- livsåskådningen.

Jag skrattar helst nu och skjuter mannen med schackspelet på framtiden.

"Den som skrattar sist skrattar inte bara bäst utan fattar också långsammast", skrev komikern och författaren Lasse Lindroth en gång, och det brukar jag tänka på.

Särskilt när jag snörvlar så där så att alla andra börjar skratta mycket mer än jag.

Jag hatar verkligen när det händer.

EvaEmma Andersson