Mari yxmördad - på ett ”fint” och ”humant” sätt

Mari Larsson från Piteå blev 38 år. Den 17 oktober i fjol blev hon ihjälhuggen med en yxa hemma i sitt kök. Mördaren var hennes före detta sambo, en arbetslös och långtidssjukskriven rörmokare.

Förra torsdagen kom domen: mördaren fick lagens lindrigaste straff. I stället för att döma honom till livstid, vilket brukar anses vara normalpåföljden för mord, tidsbestämde Luleå tingsrätt straffet till tio års fängelse. Det innebär att mördaren är fri om mindre än sex år.

I klartext: rätten bedömde att det fanns förmildrande omständigheter i just det här mordet. Man förklarar också noggrant varför man tycker så.

Först beskriver man bakgrunden till mordet, en historia som för tankarna till en amerikansk skräckfilm:

Mördaren tar sig in i ett nedsläckt hus där barnen sover på vinden.

Han beväpnar sig med en yxa, och sedan sätter han sig i mörkret och väntar. Där sitter han, i vardagsrumssoffan, med vapnet framför sig, tills han hör offret komma hem. Han sitter där medan hon tar av sig ytterkläderna, går på toaletten, stökar runt i köket där hon har sin säng, han väntar tyst medan hon fortsätter att klä av sig för natten.

Under tiden pratar hon i mobiltelefonen, hon pratar med någon som mördaren inte godkänner och hon säger saker han inte gillar, och när hon pratat färdigt och precis har sjunkit ner i sin säng så kliver han fram ur skuggorna med yxan höjd.

Där, i sängen, hugger han ihjäl henne. Han hugger, hon försöker resa sig, hon höjer armarna för att skydda sig, men han hugger och hon ramlar mot ett element, han hugger tills hon ligger alldeles stilla, sedan lägger han yxan i en hink och lämnar huset.

Mari Larsson, 38 år gammal och mamma till tre döttrar, ligger och dör i sitt kök av massiva hjärnskador medan mördaren travar i väg bort till Preem-macken.

Mirakulöst nog lyckas läkarna återuppliva henne, hon svävar mellan liv och död i tre dygn innan hennes sönderhuggna hjärna till slut ger upp.

Därefter redovisar domen delar av rättsläkarprotokollet, sida upp och sida ner, alla de skador som hittats på den mördade kvinnans kropp: minst 23 olika, identifierade skador i bakhuvudet, på båda armarna, i ryggen, på både framsidan och baksidan av ena benet, på hjärnan, på ena axeln. Nacken är sönderhuggen och har splittrats i fem olika benfragment och underkäken har en rödsvart blodutgjutelse. Örsnibben är avhuggen och huvudsvålen krossad.

Luleå tingsrätt skriver i sina domskäl att mördaren inte tagit livet av Mari på ett "särskilt plågsamt" sätt. Han har inte heller visat någon "hänsynslöshet eller råhet utöver det vanliga" när han högg ihjäl henne.

Läs detta en gång till.

Mördaren har inte tagit livet av henne på ett SÄRSKILT PLÅGSAMT sätt.

Han har inte visat någon HÄNSYNSLÖSHET ELLER RÅHET UTÖVER DET VANLIGA.

Tingsrätten i Luleå har funnit två olika ursäkter till mordet.

Den ena är att Mari gjort slut med den arbetslöse rörmokaren och bett honom flytta ut ur hennes hus, vilket gjorde att mannen "mådde dåligt".

Rätten konstaterar att detta medfört "att gärningen kommit att ske".

Det andra är att Mari pratade i sin mobiltelefon när hon kom hem den där natten, vilket rätten kallar "den utlösande faktorn".

Därför "anser tingsrätten att påföljden om samtliga omständigheter vägs samman skall bestämmas till fängelse i tio år".

Lagens lindrigaste straff, alltså.

För att hon gjorde slut.

För att hon pratade i telefon.

För att han mådde dåligt.

Domen är på 23 sidor, men inte någonstans hittar jag Mari, den döda kvinnan, inte en rad om hur hon levde, vilket sorts liv hon drömde om för sig och sina döttrar, varför hon över huvud taget bodde ihop med rörmokaren som redan tidigare är en dömd våldsbrottsling, skälen att hon lämnade honom.

Ingenting, jag ser ingenting, utom ointresse och nonchalans. De kallar henne till och med vid fel namn i domen, de kallar henne Karlsson i stället för Larsson, och hon yxmördades på ett fint och humant sätt, av en grabb det var synd om.