Vi har städerska nästan allihopa

Nästan alla svenskar har städhjälp. Praktiskt taget alla människor i det här landet har någon som torkar vår spis, dammsuger våra golv och svabbar när det behövs, borstar ur våra toastolar och putsar våra fönster.

Denna städerska (för hon är ju nästan alltid en kvinna) piskar mattor, dammar möbler och putsar speglar. Hon tömmer sopor och torkar lister och plockar i ordning i kylskåpet.

Vi har städerska, praktiskt taget allihop.

Inte hemma naturligtvis, där är det nästan alltid kvinnorna som städar, men däremot på jobbet, på skolan eller var man nu tillbringar sina dagar.

Det är sällan något man tänker på, och än mindre diskuterar.

Att vi ska ha städhjälp på jobbet är så självklart att ingen reflekterar över det. Vi ser henne knappt där hon drar omkring med sin städvagn, möjligen blir vi lite irriterade när vi måste flytta på benen så att hon kan tömma våra papperskorgar.

När jag började yrkesarbeta för 26 år sedan var jag den där personen.

Jag hade ljusblå städrock i ett syntetmaterial som alstrade statisk elektricitet i nivå med ett mindre kärnkraftverk. Personalchefen tyckte att jag skulle ha korta kjolar och bara ben under rocken för det såg så "trevligt" ut (detta utspelade sig i Piteå, mitt i vintern, minus 30 grader och snöstorm).

Jag städade hotellrum och konferensrum och restaurangkök och lagerlokaler, och jag tyckte det var riktigt roligt.

Faktum är att jag fortfarande gillar att städa, och jag är riktigt bra på det. Efter att ha läst Estrid Bengtsdotters utmärkta bok "Städa!" köper jag alltid städgrejer som souvenirer när jag varit utomlands. Det är mycket roligare att diska med ett argentinskt diskmedel än ett svenskt. (Däremot avskyr jag att laga mat, och jag är helt värdelös på det.)

I dag tillhör jag den försvinnande minoritet som INTE har städhjälp på jobbet. Jag städar mitt kontor själv, varje fredag efter lunch.

Hemma har jag haft städhjälp emellanåt. Jag var faktiskt den första i Sverige som hade städning i hemmet som beskattad löneförmån, det var under min tid som chefredaktör i mitten på 1990-talet.

För så ligger det till: om arbetsgivaren betalar för städning av din arbetsplats behöver du inte förmånsbeskattas för det.

Om arbetsgivaren betalar för städning i ditt hem läggs kostnaden som lön på toppen av din inkomst, och du betalar alltså skatt för att få städat.

Man kan undra vari skillnaden egentligen består.

Jag kommer bara på en enda rimlig förklaring, och den ligger i vår grundsyn på samhället: på vad som är manligt och kvinnligt.

Män jobbar. Arbetslivet har av tradition varit deras domän, och män ska inte behöva städa.

Kvinnor sköter hemmet. Det är deras uppgift att städa, och om de ska slippa undan så ska de åtminstone betala skatt för det.

Nu kan man argumentera mot och säga att män också förmånsbeskattas om de får städat hemma, men min tes gäller våra gemensamma värderingar.

Det är inte förnedrande att städa på någons arbetsplats. Jag har aldrig någonsin läst ett debattinlägg där någon hävdar att folk ska hålla efter sin egen skit på jobbet, att vi vältrar över ansvaret på någon

annan när vi inte städar våra kontor.

Däremot är det ett ständigt återkommande argument när vänsterradikala kvinnor diskuterar städhjälp: att vi vältrar över det hemska arbetet på någon annan kvinna.

Så där kan man förstås fortsätta:

Ingen tycker det är förnedrande när rörmokaren drar rör.

Däremot är det förtryckande att låta någon annan damma rören.

Rörläggning är manligt. Dammande är kvinnligt.

Det manliga är avdragsgillt.

Det kvinnliga är förmånsbeskattat.

Jag tycker inte vi ska ha någon särskild mansskatt i Sverige.

Inte någon särskild kvinnoskatt heller.

Jag tycker att män och kvinnor ska ha samma rättigheter och möjligheter i samhället. I dag har vi inte det, och det är bara vi själva som kan ändra på sakernas tillstånd. Det tjänar alla på.

Och om män är djur så är jag djurvän.