Fi vill köra över kvinnornas vilja

Jag har proppat min mp3:a full med Eva Dahlgrens gamla hits, i soft kombination med Timbuktu och den där riktigt sköna grejen som Bob Hund har gjort, om den lilla molntussen.

Gillar att gå omkring och fundera på saker och ting, och lyssna på lite schyst musik. Kliver omkring i mina gympadojor en dryg mil om dagen när jag har tid.

"Vis är den kvinna som överlever" nynnar jag och trampar lite asfalt. Dahlgren etsar sig verkligen fast i hjärnbarken.

Och jag är både vis och kvinna. En riktig överlevare. Skulle kicka ass på Robinson-ön om någon skulle våga åka dit med mig.

Jag har lite problem med att finna mig till rätta i den riktiga världen bara. En vis kvinna som jag passar liksom inte in i någon av de accepterade kvinnopakterna.

Jag upplever ett enormt utanförskap varje gång jag läser Cosmopolitan eftersom jag inte vet skillnaden på en kajalpenna och eyeliner, och för att mitt största problem inte består i vilka dojor jag ska matcha min väska med, vilket kanske främst beror på att jag bara äger tre par sneakers och ett par luddiga stövlar från Norrland, och alltid förvarar mina grejor i en Fjällrävenrygga.

Och att finna någon slags tillhörighet på "den andra sidan", hos de galna feministerna, är bara att glömma.

Jag tycker nämligen att feministiskt initiativ är ett skämt. Inte lika tråkigt som det där om Kulturpartiet som inte fick mig att skratta en enda gång, men likväl ett skämt, härligt underhållande på det där sättet som en riktigt bra skräckfilm kan vara.

Jag är egentligen alldeles för lättskrämd för att roa mig med sådant, men jag gör det ändå för den kittlande spänningens skull.

Första gången jag såg min favvofilm "Storm of the century" kunde jag inte sova på flera nätter, och nu är det rädslan för att faktiskt bli tvungen att passa in i feministernas mall som håller mig vaken.

Jag vill inte leva i ett jävla trettiotals-Tyskland där alla hatar bara för att det är så himla lätt, och jag vill inte anpassa mig.

Jag vill vara en vis kvinna som dissar både Cosmopolitan-stajlen och hela den hysteriska sparka på män- grejen.

Jag hatar förvisso killen på Coop som kommenterar min chokladkonsumtion, och Arnold Schwarzenegger som inte vill låta Annika Östberg komma hem till Sverige, men inte män i största allmänhet. Jag tycker att de är ganska coola.

Fi känns däremot jävligt ocoola, inte bara för att partiet består av en samling maktkåta gnällspikar. Fi vill ta över kvinnornas fria vilja och köra över oss totalt, med argumentet att de är precis som vi och därför vet allra bäst om hur vi vill ha det.

Deras ideologi är en av vår tids mest överskattade, i klass med all religion och veganismen, och den kvinna som vågar sig på att kritisera får genast höra att hon är vilseledd och förtryckt, vilket leder till ett slags obehagligt grupptryck av samma karaktär som det kring alkoholkonsumtionen på högstadiet. (Jag föll aldrig för det. Har faktiskt aldrig druckit en droppe alkohol.)

De skrämmer mig, nazi-feministerna. Trots att de som sagt är härligt underhållande på sitt sätt.

En gång såg jag till exempel ett av deras möten på nyheterna, och då stod alla nazi-feministerna upp och sjöng "åh tjejer, vi måste höja våra röster för att höras". Då skrattade jag faktiskt skitlänge.

Men om de tillåts att höja sina röster ännu mera nu, och bli en lika stark och självgod grupp som Cosmopolitan-tjejerna, övergår det lilla roliga i ren skräck, och då pallar jag inte att skratta längre.

Jag vill inte bli tvingad till att hysa passande åsikter.

Jag hoppas verkligen att Gudrun ska brista ut i gapskratt och hojta "Luring!" snart, för feministiskt initiativ skulle faktiskt kunna vara ett av tidernas bästa practical jokes.

Precis som det där jag läste i Cosmopolitan för ett tag sedan, att man kan mjuka upp sina skrovliga armbågar genom att pressa ned dem i en halv citrusfrukt då och då.

Det tyckte jag lät kul.

Men jag har tyvärr inte tid att testa, för nu läser jag "Värmen" av Ulf Lundell när jag har tid över i hemmets lugna vrå. Att jag tycker att den är ruggigt bra är väl ännu ett bevis på hur jag ställer mig utanför kvinnosläktet.

Fan å, som man säger i Norrbotten.

"