Då ville jag slåss - inte göra kärlek

KOLUMNISTER

Hej Kusin Benno!

Allt väl på vischan?

Själv mår jag bara bra.

Du frågade lite om hur det är här i Stockholm och jag tänkte berätta om ett speciellt släkte som befolkar delar av stadsdelen Södermalm. Jag misstänker att Mikael Wiehe kan vara deras Gud.

Benno, låt oss kalla dem "multikultivurmande proggare". Dels har vi det gamla gardet av urproggare, det vill säga 68-rörelsen som i dag är välmående smygkapitalister. Dels har vi deras barn, postproggarna, som stolt går i sina föräldrars fotspår.

Jag gick en kväll för ett litet tag sedan på Orientfestivalen på Södra Teatern. Och där var de i horder. Män och kvinnor i fotriktiga skor och dyra linnekläder från Gudrun Sjödén samt unga tjejer med hennahår och sjalar och svarta pojkvänner de stolt visade upp, "titta mamma, jag har en svart kille!"

Med slutna ögon dansade de vilt till bangladeshisk technorock och man såg på dem att de ville vara bangladeshier och att de ville ta hela världens förtryckta i sin famn och vråla "We shall overcome!".

Någon utbrast: "Asfalten luktar annorlunda i förorten!" och då fick jag ett bryt Benno. Du och jag vet att asfalten i förorten inte luktar annorlunda. Den luktar inte sambafestival och allsång i tvättstugan, den luktar möjligtvis mer grå vardag och fler luggslitna drömmar än någon annanstans men den luktar inte automatiskt annorlunda för att förorten råkar vara multikulti. Dessa människor provocerar mig och du undrar kanske varför?

De är väl egentligen helcoola som intresserar sig för andra kulturer och är så fördomsfria?

Men det är kanske just det som stör mig. Att de ska vara så härligt fördomsfria samtidigt som de aldrig sätter sin fot i förorten och i så fall endast på Rinkebys bokmässa eller för att handla ikoner på Skärholmens loppmarknad.

Om man aldrig bott där fördomar vävs eller vet hur asfalten där känns under fotsulan så är det mycket enkelt att jollra om att förorten är exotisk. Många av mina kompisar när jag växte upp var ju till exempel zigenare och många av dem stal, de var inte de enda som stal men de stal. Så hela min uppväxt var jag säker på att alla zigenare tjuvade som galningar och förstod inte varför det var en "fördom". Det störde mig inte heller eftersom det var mina vänner. Och alla fördomar grundas inte på okunskap utan på just erfarenheter.

Det var när jag flyttade från mitt hörn av världen som jag insåg att alla zigenare inte alls stjäl. Men det är lätt att rynka på näsan åt sådana som mig, kalla mig oupplyst, när man sitter där runt sitt stora middagsbord av körsbärsträ, dricker rödvin och spelar Mikael Wiehe för sin gäst - den landsförvisade invandrarpoeten från Iran som någon proggkvinna kommer förföra efter middagen - samt beundrar sina afrikanska masker på väggarna.

Det är därför jag blir så provocerad. Inte för att de är elaka eller dumma för det är de absolut inte. Men för att de har en bild av verkligheten som är allt annat än verkligheten.

De är inte mångkulturella, de står utanför och ser in men fejkar så att glaset mellan dem och andra inte syns och därför upplever vi att de är med.

Till exempel vet jag en ung kille från intellektuell fördomsfri söderfamilj som skrev en insändare där han fördömde nazismen. Hans mamma vägrade låta honom publicera den för att hon var rädd för "hotbilden" mot honom. Så mycket för den solidariteten.

Annat exempel: I Göteborg under EU-mötet hamnade mina kolleger och jag från nättidningen mitt i kravallerna. En av oss såg demonstranten "Martin" bli nerskjuten, jag blev jagad av polisens schäferhundar. På söndagen var stämningen tryckt i Göteborg. Allt hade ju gått åt helvete och polisen hyllades vilket gjorde alla förvirrade. Men vad sitter då längs trottoarkanterna om inte hardcoreproggare med sina gitarrer.

Kvinnorna och männen i koftor och sandaler som sjunger om hur enkelt livet skulle bli "if we could just make love not war".

Men då vill jag inte göra kärlek. Då vill jag slåss med varenda Gudrun Sjödén-tunika som kommer i min väg.

Belinda Olsson