”Mensberättandet” även i killarnas värld

KOLUMNISTER

Mensjournalistik, underlivsdagböcker, ja det finns många beskrivningar på det som kvinnliga berättare ofta anses hålla på med.

Thorvall, Skugge – många är de som vänder ut och in på det mest privata och det stör givetvis dem som inte tycker att det där mest privata eller förbjudna är så trevligt att höra eller läsa om. Själv har jag många gånger önskat att fler män vågade utgå från sig själva i sitt berättande och inte bete sig som om deras liv utspelade sig på DN-debatt.

Nu finns det självklart undantag, till exempel bland författare men då kallas det inte underlivsdagböcker. För vem skulle komma på tanken att kalla Ulf Lundell för mensig?

Men ”mensberättandet” håller på att bli stilbildande – tack vare kvinnor. Och nu kommer killarna.

Jag upptäcker dem i dokumentärfilmerna, en genre som tyvärr domineras av män och killar måste tilläggas.

Det var under filmfestivalen i Göteborg som jag såg filmerna. En ung kille som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på hade gjort en kortfilm byggd på svartvita stillbilder från sin uppväxt. ”Boogie Woggie Pappa” hette filmen och handlar om hans egen pappa. Den strikta affärsmannen som nästan aldrig är hemma, som reser på affärsresor hela tiden ”och ju längre han var borta, desto finare presenter”.

Pappan har en annan sida också, som den roliga, som fotograferar och får alla att skratta. Men den lågmälda, inåtvända tysta pappan tar en dag livet av sig. På kontoret.

Filmen är ett mäktigt litet försök att förstå vad som rörde sig i huvudet på denna långa, smala och motsägelsefulla man som drack mer och mer, där bakom gardinerna på fina huset.

Den bästa dokumentären jag såg på festivalen heter ”Family” och visades på SVT 2 i går, repris på lördag – missa inte!

Det är en dansk dokumentär av Sami Saif. Samis bror och mamma är döda sedan några år tillbaka. Han är bara 28 år, boende i Danmark och fullkomligt rotlös. Han bestämmer sig för att söka upp den far som tidigt övergav familjen. En resa som tar honom till Jemen och till massor av kusiner och en bror som är känd sångare.

Pappa finns bara med i filmens utkant. Han är kvinnokarlen och den rastlösa som tar ansvar. Men han finner en bror som delar hans längtan efter samhörighet. Som också har lite kulmage och begynnande flint.

Till slut är Sami så omhuldad av sin ”nya” familj att han utbrister: ”Jag klarar inte av hela den här arabgrejen.” Han oroar sig för hur han ska få plats med hela släkten i sin lägenhet om nu ”ditt hem är mitt hem”.

En annan filmare som fanns med på festivalen var Ruben Östlund. Jag såg två dokumentärer av honom, den ena Guldbaggenominerades, ”Låt dem andra sköta kärleken”. Den handlar om hans killgäng. Om dem som inte riktigt vill växa upp men måste, som oroar sig för att inte träffa den rätta, få ett bra jobb, lyckas med livet.

I sin andra film ”Familj igen” sammanför han sina föräldrar som varit skilda i 25 år för att fundera över vad som gick snett. Underliggande finns ”lilla Rubens” önskan om en hel och lycklig familj igen.

Dessa filmare har det gemensamt att de bryter mot stereotypa (köns)roller. Går in i sig själva, blottar, gråter, kvider, söker kärlek och ömhet, tillhörighet, kämpar mot sitt främlingskap, söker sin identitet och låter oss ta del av det.

De åker inte till Kuba eller Afghanistan för att blotta andra människor, de sätter inte på prostituerade för att visa sin poäng. Bra eller dåligt? En smaksak.

Jag skriver detta för jag blev så glad efter att ha sett filmerna att jag inte ska leva med eller jämsides den generations män som våra möd-rar gjorde. Där så många män bara jobbade, inte fick prata om hur de mådde, fick magsår på kuppen och måste skaffa nya barn vid femtio för att det gick upp ett ljus. Det går framåt kan till och med en suring som jag se.

Ps 1: Tack för alla tips om bomullstrosor!

Ps 2: Jag stavade ett namn fel i förra krönikan: Tilde de Paula heter hon. Inte Paula de Tilde.

Dumma mig.

Belinda Olsson