Tyvärr - det enda jag minns är slöjan

KOLUMNISTER

Det är obligatoriskt för varje chef för en journalistisk redaktion i dag att piska sig själv på ryggen offentligt och mena att man absolut måste komma ut mer och träffa "vanliga" människor. Vanliga människor är människor som inte jobbar som journalister och som inte tjänar så mycket. "Riktiga" människor. Som många av er som läser den här krönikan just nu kanske är.

Man säger att man måste skapa mångfald i medierna hela tiden men man gör det inte. Det är som det här med att man gärna är för jämställdhet på pappret men inte riktigt orkar gå den där extra milen i verkliga livet.

Medierna har insett att det blev lite för mycket där under det sena 90-talet när Alexander Bard uttalade sig om allt och inget tillsammans med diverse andra åsiktsmaskiner. Medierna börjar inse att någon som bott 20 år i ett miljonprogram kan tillföra något lika intressant till debatten om integration som vad Mona Sahlin, integrationsminister, kan göra. Men trots det så är det nästan alltid Mona Sahlin som får vara med. Det beror på saker som att journalister lider av tidspress och för det mesta har samma kontakter allihop, vilket inte inkluderar folk i miljonprogrammen, eller att det ju faktiskt är mycket tryggare med till exempel så kallade experter som man vet vad de ska säga.

Men ändå, det har blivit "inne" med vanligt folk i medierna. Varje redaktion med aktning har som mål att "komma ut mer och skildra verkligheten". Problemet är bara att det kan bli lite pajaktigt ibland, tyvärr.

Exempel: Stockholm har fått en ny gratistidning som heter Stockholm City. Ett antal krönikörer har denna tidning så klart. De återfinns diskret i ena hörnet på första sidan med liten bild och namn och sedan bläddrar man till sidan fem eller vad det är och kan läsa deras texter. Men så en dag så var det en stor bild på en av deras krönikörer på första sidan, den upptog faktiskt hela första sidan och då kan man ju undra vad som gör att man lyfter fram just en krönikör och gör en nyhetsartikel om denna person på första sidan.

Jo, därför att den nya krönikören var varken journalist eller helsvensk medelklass utan en MUSLIMSK TJEJ MED SLÖJA, FRÅN HUSBY. Smaka på den - it doesn"t get more real i mediefabriken.

Och både artikeln och hennes krönika går ut på att hon inte vill vara ett offer för att hon är muslim eller har slöja men tyvärr, det enda jag minns av den här tjejen nu är att hon är en muslimsk tjej med slöja. Jag kommer inte ens ihåg hennes namn. Jag ser inte skogen för alla träd. Redaktionen har smällt ut henne på första sidan för att stoltsera med att man fått en MUSLIMSK TJEJ FRÅN HUSBY MED SLÖJA att skriva krönikor.

Att man just lyfter fram henne av ingen annan anledning än att hon har slöja och är muslim blir till ett exotiserande, vi ska alla fatta hur annorlunda hon är. I mina ögon ett klockrent exempel på när "verklighets -runkeriet" slår fel. Men kanske är det den enda konsekvensen när en ointegrerad yrkesgrupp ska integreras. Det blir en del "åh, en r i k t i g människa/arbetare/muslimsk tjej/utsliten sexbarnsmamma".

Journalistik är svårt. Det är alltid någon som gnäller på en, man utför sitt jobb i det offentliga för andra att ha åsikter om. Det är svårt också för att kravet på att man ska jobba lika snabbt som en kaststjärna viner genom luften sätter käppar i hjulen. Att använda sin utslitna rollerdex med samma gamla expertnamn att intervjua om man har minimalt kort tid på sig att få ihop en text blir självklart.

Är man dessutom vikarie och rädd att mista jobbet orkar man inte stå på sig om att få tillbringa mer än en timme i till exempel en förort. Men vi måste försöka. Journalistik blir mäktig när den experimenteras med. När inte allt rullar på i samma gamla hjulspår. Men då får en del av oss sluta bete sig som Östermalmstanter som fått besök av en "liten bedårande neger".

Belinda Olsson