De störtar tyranner med humorns hjälp

KOLUMNISTER

Åhléns kundtidning dimper ner i brevlådan. Jag fastnar i en krönika av Emma Hamberg. Budskapet är att vi måste ta hand om varandra, i synnerhet dem som är svaga. Vi måste ägna oss åt medmänsklighet och hålla handen. Jag får en känsla av att vi ägnar oss mycket åt just det här - den mediala låtsasaktivismen. Det är ju jättefint att vi ska älska varandra och slåss mot orättvisor men hur konkret ska det gå till? För det räcker ju inte att hålla hand eller skriva klyschiga krönikor.

Olga och Milja är aktivister. Olga i Vitryssland, Milja i Serbien. De var hitbjudna i helgen av bland andra fredsorganisationen Peace Quest/Jennie Dielemans, författare till boken Motstånd/Jam på Riksteatern samt Lava. Det var en försmak på en turné som ska "våldgästa" Sverige i vår.
När man pratar med Olga eller Milja inser man hur ensidig den svenska kampen kan vara. Hur den liksom fortfarande stampar i strejkträsket.

Med på turnén ska människor som på olika sätt kan inspirera till att kämpa för det man tycker är viktigt - på vettiga sätt. Att få konkreta verktyg.

Milja ingår i Otpor, den serbiska rörelse som bidrog starkt till att störta Milosevic. Kärntruppen i Otpor var unga intellektuella som var trötta på krigets fasor, på att vara rädda, på arbetslöshet och dystra framtidsutsikter.

I början var de 50 eldsjälar, två år senare demonstrerade flera hundra tusen på gatorna. Men Otpors stora kamp var då, Zuber står inför sin nu - att få bort diktatorn Lukasjenko. Olga är en av medlemmarna i Zuber. Hon har blivit trakasserad och slagen av polisen, utslängd från sin skola, hennes telefonlinje är givetvis avlyssnad av KGB etcetera. Hon och Zuber har en svår uppgift - att få rädda människor att lyssna på dem.

Det mest intressanta med Zuber och Otpor är sättet de bedriver sin kamp på. När man pratar med Olga eller Milja inser man hur ensidig den svenska kampen kan vara. Hur den liksom fortfarande stampar i strejkträsket. Eller hur trött den utomparlamentariska vänstern är. Som den tråkiga upprepningen i Reclaim the streets-aktioner, den förutsägbara feministiska aktivismen eller antirasiströrelsen. Och hur våldsromantiserande kampen tenderar att bli i Sverige.

Både Otpor och ZUBR tillämpar ickevåldsprincipen. Eller som Milja sa att det inte skulle finnas plats för en sådan som hon annars. Som inte kan hantera vapen och som inte kan springa fort. Våld exkluderar och blir elitistiskt. Våld skapar också sympatier för den som blir angripen.

I samhällen som Olgas och Miljas innebär det dessutom för stora risker. Därför har humorn och fyndigheten i stället blivit vapen. För att få rädda och förtryckta människor att skratta åt sina förtryckare. Till exempel gjorde Otpor egenproducerad tv-reklam för ett eget tvättmedel med vilket man fick bort svåra fläckar - som Milosevic. När det var molnförmörkelse klistrade de en bild på Milosevic i ett teleskop som de lät folk på gatan kolla i: mannen som orsakade molnförmörkelsen - Milosevic.

När polisen ville konfiskera Otpors "propaganda" släpade medlemmarna ut stora tunga flyttlådor på gatan. Extra polisstyrkor blixtinkallades så att inte Otpor skulle kunna göra sig av med bevismaterialet. När poliserna tog sats för att lyfta de oerhört tunga lådorna ramlade de baklänges eftersom lådorna var tomma - och folk skrattade åt dem.

Olga och Milja lever i samhällen som är väldigt olika vårt och jag tror inte att de ser sig själva som förebilder eller framåtsträvare. De gör vad de måste göra helt enkelt. Men jag hoppas att de fattar att vi kan lära mer av dem än de kan lära av oss.

Belinda Olsson