Persson och Winberg - tid att infria era löften

KOLUMNISTER

Jag kan inte låta bli att bli lika förvånad varje gång jag träffar killar i trettioårsåldern som man upplever som jämställda killar men som på frågan om de ska ta föräldraledigt liksom svävar på svaret och sedan: "Eh, jo, i sommar ska jag ta någon månad eller två."

Någon annan försvarar sig med att "det är ändå kvinnan som är närmast barnen de första åren". Eller så säger den "jämställda" tjejen att "jag vill faktiskt vara hemma hela tiden, jag släpper inte in min kille". Eller "han pluggar, det är bättre att han får det gjort och då behöver han lugn och ro från barnet".

Jag känner också par där kvinnans lön skulle få familjen att gå runt men där mannens arbete värderas som viktigare och därför är hon hemma och han jobbar.

Cirka 15 procent av föräldraledigheten tas i dag ut av män. Det är fortfarande en försvinnande liten del sedd till helheten och det påverkar i högsta grad kampen för att skapa jämställdhet på både det privata och det yrkesmässiga planet i Sverige. Varför är det så, i det som skrytsamt brukar kallas världens mest jämställda land?

En förklaringsmodell går ut på att män tjänar mer och därför stannar kvinnan hemma. Jag kan förstå att man gör det valet i familjer där det handlar om att vi inte kan leva och bo om inte "han" jobbar. Men desto större skäl i så fall till att förändra det rådande systemet.

Ett vanligare skäl till vem som stannar hemma tror jag grundar sig på traditioner och trötta könsroller.

Synen på att kvinnan är mest "lämplig" eftersom hon ju bär barnet, hon ammar (om hon kan), hon har en naturlig fallenhet och pappa betyder inget det första året i alla fall.

Och så länge "urmodern" hyllas kommer många fäder tyvärr att möta nedsättande attityder i sin omgivning och på sina arbetsplatser när pappaledighet förs på tal.

Så länge "urmodern" hyllas kommer män att dra på sig kostymen eller svarvaroverallen och dra ut genom dörren klockan åtta på morgonen. Så länge barnmorskor inte ser blivande pappor i ögonen eller frågar hur de mår eller så länge dessa gravidtidningar envisas med att knappt ha med en enda man på bild kommer myten att fortleva - pappor behövs inte" så mycket.

Och det här kan man naturligtvis klaga på i all evighet eller så försöker man göra något åt det.

I lördags på DN Debatt skrev 27 kvinnor inom media och kultur att de vill se en fullständigt individualiserad föräldrapeng: "" att kvinnor gärna vill vara hemma hela ledigheten tycker vi är ett dåligt argument mot delad föräldraförsäkring. Vi anser att det är ett privilegium att vara hemma med barn och vi tycker att det är djupt osolidariskt att inte dela med sig av det. Ett jämställt äktenskap eller partnerskap innebär i grunden att man delar på möjligheter och skyldigheter."

Deras förslag går bland annat ut på att försäkringen förlängs till 16 månader med en ersättningsnivå på 80 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten, där sex månader öronmärks åt kvinnan, sex månader åt mannen och fyra månader kan fördelas fritt.

Tänk vad det skulle betyda inte bara i det privata utan på arbetsmarknaden. Kanske skulle vi inte ses som potentiella bortfall så fort vi närmar oss 30 utan nu skulle även männen bli riskmoment. Vår löneutveckling skulle sakta jämnas ut.

Den 25 augusti 2002 skrev Göran Persson och Margareta Winberg på Aftonbladet Debatt:

"Om socialdemokraterna får förnyat förtroende av väljarna att bilda regering efter valet den 15 september vill vi fortsätta arbetet för att förändra verkligheten.

En nyckel för att bryta den ojämställda fördelningen av ansvaret för barn och det oavlönade hemarbetet är föräldraförsäkringen. Vi vill öppna för en diskussion om en individualiserad föräldraförsäkring."

Nu är tiden inne för en mindre revolution inom jämställdhetsområdet - för både män och kvinnor. Ni fick förnyat förtroende i valet. Nu kan ni infria ert löfte, Margareta Winberg och Göran Persson. Det är många som väntar.

Belinda Olsson