Amningen är den verkliga kvinnofällan

KOLUMNISTER

Fick massor av mejl efter min krönika om hur krånglig amningen kan vara.

Mest faktiskt från Semp-mammor som steg ut ur skuggorna och ”bekände färg”, de skrev om hur misstänkliggjorda de känt sig av omgivningen när de av olika orsaker slutade amma. En kompis undrade dock: ”Hade du verkligen velat veta på förhand hur jobbig amningen kan vara?”

Visst finns det en poäng i att man inte behöver gå ner sig i allt det värsta som kan berättas medan man är gravid men å andra sidan har i alla fall inte jag mått bättre av att – som alla andra antar jag – leva på myten om hur naturligt det här med amningen kommer till varje kvinna och varje barn. Hur alla barn kan klättra från sin mors tår till hennes bröst på förlossningsbädden. Jag har kompisar vars barn saknar sugreflexer, och därför inte kunnat ammas – hur går det ihop med det som naturen ordnat så väl?

Jag är väl mest chockad över hur starkt förknippad med hela ens moderroll just amningen är. Undra hur många tjejer som sitter och lipar runt om i landet för att de inte kan mata sin barn på ”naturlig” väg. Undra hur många som kämpar med just variga bröstvårtor för att de vägrar ge upp eller fäller sina tårar rakt ner i SEMP-förpackningen?

Det finnas fler saker att diskutera kring amning. Samtidigt som det är rätt mäktigt att kunna producera mat åt sitt barn från den egna kroppen så handen på hjärtat – inte är det barn i sig som är någon kvinnofälla – det är amningen. Men det pratar ingen om. Vem kan inte lämna sitt barn mer än någon timme i stöten? Vem måste vakna mitt i natten för att ge mat? Vem är hemma längst period tid därför att barnet ska ammas x antal månader? Men det får man nog inte snacka om för då är man hemsk. Då saknar man kanske naturlig modersinstinkt?

Hur är det annars att ha barn då? Undrade en nyfiken barnlös kompis. Tja, det är som sagt rätt långt ifrån den mediala supermorsan som klarar att balansera moderskapet perfekt på sina högklackade skor. Det är svindlande stort att helt plötsligt ha ansvar för ett litet knyttes liv.

Jag vaknar varje morgon, typ klockan 5.. ,och förundras över att vi klarat att hålla henne vid liv ännu en dag. Jag gråter av kärlek när hon kilar in sitt huvud under min haka och somnar bredvid mig. Det ser rätt kul ut i vår säng, där ligger två fullvuxna och i mitten en pyttemänniska under duntäcket.

Och när jag inte gråter av kärlek förstummas jag över att en sån liten varelse på knappt fyra kilo, utan egen inkomst, jobb, rösträtt, legitim systemet-ålder, utan förmåga att prata eller kunna läsa, som inte vet vilket land hon bor i eller ens vilken gatuadress hon har, vet inte sitt eget namn, kan inte sitta upprätt själv – hur denna lilla människa trots avsaknaden av allt uppräknat kan bossa så fullständigt över två vuxna människor och deras hem, kan ha dem så våldsamt i sitt grepp. Det är minst sagt en ny sheriff i stan?

Så det är omtumlande att bli förälder minst sagt., Just därför kan jag känna att man är så hemskt omhuldad när man är gravid för att sedan famla i mörker. Vecka för vecka vet man hur fostret utvecklas och hur man själv ska må och inte må. Man går till sin ”egen” barnmorska och får prata om vad man vill, nästan när man vill. Sedan kommer barnet och ja, man förväntas fixa det.

Och eftersom vi inte lever i ett samhälle där hela släkten sluter upp och tar över städning och matlagning i en månad (fast våra mammor skulle gjort det om vi frågade) så går man på knäna snabbt. Men fastän man inte får något leende till tack under den första tiden, så när hon kilar in sitt huvud under ens haka och somnar så är man inte så tuff. Mest mjuk i hela kroppen.

Belinda Olsson