Varför inte våga vara förutsägbar ibland?

KOLUMNISTER

För några år sedan var utvik knappast en fråga. Tjejer visade tuttarna och ingen sa något. I den så kallade offentliga debatten. Sedan kom en så kallad nyfeministisk debatt och utvik blev en sakfråga tillsammans med (nygamla) ämnen som utseendefixering, utseendeideal etcetera.

I dag är man tillbaka i det där gamla äckligt blasé spåret. Journalister och debattörer gäspar inför frågor som inte anses tillräckligt originella, där det inte sägs tillräckligt mycket nytt vare sej av dem själva eller andra. Många känner också av en stor rädsla inför att framstå som politiskt korrekta - men åh, är du också feminist. Gud vad förutsägbart, eller Åh, tycker du också så.

I förra numret av branschtidningen Journalisten recenserades en ny sån där herrtidning. En recension totalt i avsaknad av värdeladdade omdömen. Varken bu eller bä. Bara konstaterandet att det var en tidning för dem som inte får nog av de andra utvikstidningarna. Andra böcker och tidningar i recensionsspalten fick däremot längre och mer utförliga omdömen. Tycker inte Journalisten något om den nya utvikstidningen? Men då kanske man ska skita i att skriva om den.

Nej, ingen vill riskera att utmålas som moralist. Ingen vill vara förutsägbar.

Det blir nästan lite roligt när till och med debattörer som Linna Johansson, som ju faktiskt gjort karriär på att dissekera utseendehetsen/idealen/

kvinnobilderna, skäller på Amelia Adamo och tjejtidningarna inte orkar lyfta pennan till något annat än till att klaga över att utviksdebatten är för enkel.

Sara Stridsberg skriver på Expressens debattsida att tjejer som jag ska sluta sparka på tjejer som Charlotte Nilsson för det är precis vad patriarkatet vill. Vi ska i stället hålla ihop, för jag är allt som Linda Rosing har. Under ytan vilar en slags otäck medelklassuppfattning om att den mindre vetande, obildade flickan som deltar i dokusåpor eller skaffade barn för tidigt ska räddas eftersom hon inte är förmögen att göra egna val. Men trots att man har en klar feministisk analys av hur utvik hänger ihop med all annan överexponering av den kvinnliga kroppen (och själen) så tror jag att det är en björntjänst att frånta kvinnor en del av ansvaret vare sig det gäller utvik, löner eller föräldraledighet. Säga: "Du är inte bara en bricka i ett spel, det är det enda du är. Du har inga val, du kan inte gå åt andra hållet för du har inga fötter." När det i själva verket är så att många kvinnor vill se ett upprätthållande av patriarkatet, av olika anledningar.

Och när Charlotte Nilsson och andra med henne väljer att lägga sig nakna på magen för att få leka med killarna skriver hon under på spelreglerna som säger att kvinnor inte får vara med i de så kallade herrtidningarna eller i det offentliga reklamutrymmet i egenskap av människor - utan bara som halvnakna objekt. Men å andra sidan, en fri och stark kvinna visar gärna pattarna eller hur var det?

Så nej, jag tänker inte ta Charlotte Nilsson i min famn och viska förlåt, nu håller vi ihop. Vi behöver inte hålla ihop för att vi är kvinnor. Jag behöver hålla ihop med kvinnor, och män, som vill samma sak.

Jag hoppas att det aldrig blir oproblematiskt att det nästan bara är kvinnor som förväntas slänga paltorna framför kameralinsen för att räknas. Jag hoppas att det aldrig blir fullkomligt förljuget hur utvik funkar (nej, du blir inte rik, det är ingen enkelbiljett till glamoröst modelliv).

Till dess: Jag har kommit på ett sätt att få dagstidningar som denna att sluta återpublicera dessa förbannade utviksbilder. Mejla chefredaktörerna och hota med att aldrig mer köpa tidningen. Det hjälper garanterat eftersom allt handlar om lösnummerförsäljning. Om tillräckligt många gör det. Fast hur var det nu?

Vem fan orkar bryr sig om utvik? Det är bara en rad pattar som ännu inte hänger som får sina femton minuter fame.

Skål och tjohej.

Belinda Olsson