I min värld slogs tjejer mest - de var argast

KOLUMNISTER

Jag läser i kvällstidningen att en av tjejerna i svenska dokusåpan Bachelor har brutit ihop: "Stämningen var stundtals kuslig" en rad grupperingar av tjejer som pratade otroligt mycket skit" jag kände mig helt enkelt utfryst."

Det påminner mig om hur det var i skolan. Det var brudarna som mobbade eller till exempel utnämnde andra tjejer till "skolans slampa". När man pratar om könsmobbning i skolan, att tjejer kallas för horor och trakasseras, så utgår vi alltid från att det är killar som är drivande. Jag minns det som tvärtom.

Jag minns det som att killarna kunde luta sig tillbaka och liksom vänta ut vilken brud man skulle tracka. Det var tjejer som bestämde, det var de som drillats i konsten att förlama andra tjejers försök att ta utrymme. Vi lär oss ju tidigt att vi är varand-ras fiender. Men det är något mer än en feministisk analys bakom det. Tjejer kan helt enkelt, precis som killar, vara taskiga. För att de vill. Och det var värre på något vis när tjejerna började viska om vem som var med alla killar, för de förväntades ha koll på andra tjejer och om de utnämnde någon till allemans, ja, då var det ju så.

Sedan kunde pubertetskillarna bara rida på vågen och sprida ut rykten om att de legat med slampan trots att de inte ens fått hår på snoppen ännu (kan någon lärare ta upp detta på sex- och samlevnadslektionen, tack!). Det var tjejer som sprang till killarna, i hopp om att själva vinna poäng hos desamma och spred ut hur klasskompisarna såg ut (efter duschen i gympan), det var tjejer som högt annonserade vem som ännu inte fått mens.

Vi utgår gärna ifrån att alla tjejer trycks ner i skolan och sitter tysta som möss i hörn. Med det lever myten om att eftersom tjejer är offer för den könsstela skolan är de också goda. För den svaga är alltid god. Men jag minns hela skoltiden som att alla mer eller mindre slogs mot varandra för att inte bli inträngda i hörnen. Töntar mot töntar, prinsessor mot prinsessor. Och i min värld slogs tjejerna allra mest. Deras vrede var störst.

Tjejerna i mitt liv

Partille: Jag var sex år och hade inte ens börjat skolan. Ett äldre tjejgäng i högstadiet som hängde på torget på kvällarna brukade roa sig med att jaga mig hem på kvällarna. Jag sprang så fort att jag fick tårar i ögonen, med gängets ledare, jag tror hon kallades Maggan, hack i häl. Hon var stor och fet och jäkligt förbannad och hon skulle slå mig "mest på skoj" hotade hon.

Hon förföljde mig ända in i vår trädgård. I sista minuten brukade jag få upp balkongdörren och kunde andas ut. Till nästa gång.

Mjöbäck: Jag går i ettan och ett tjejgäng brukade ringa hem, skrika fetto och sedan slänga på luren. Tjejerna var sju år men hade lågstadiet i ett järngrepp. De bestämde vilka som var med och lekte och vilka som var miffon. Jag var ett miffo för det mesta.

Rannebergen: 3:an-6:an. Vi som slogs om en plats bredvid klassens populäraste tjej väntade ut varandra som vargar på får. Vi försatte inga chanser att snacka skit om varandra för att vara den som hon skulle gilla mest den dagen.

Sedan var det ett gäng kring tvillingarna. De hade automatisk makt genom att vara söta, blonda OCH tvillingar. De hade alltid varandra och det var makt, för alla var livrädda för att vara ensamma. De mobbade ut mig fullständigt på fotbollsläg-ret i trean, anklagade mig bland annat för att dricka "görgamigt" av vattnet och sa till fotbollstränaren, som hade massor av mjäll och var 40 år ungefär, att jag var kär i honom.

Lövgärdet: Högstadiet, ombytta roller. Nu var jag med i det tuffa gänget och ja, hellre reta än bli retad. Pinsamt att minnas att man var den taskiga, men så var det ju. Man klev på andra för att komma vidare själv.

Men på ett sätt är det skönt att minnas alla sina kvinnliga plågoandar för att de var just elaka. För att de inte satt i ett hörn och rispade sig i handlederna utan slog utåt och tog plats. Det sorgliga är väl att i slutändan beredde det bara plats för killarna. Precis som i Bachelor.

Belinda Olsson