Nio svikna barn är mer än familjelathet

KOLUMNISTER

Undra hur många dramaproduktioner SVT fick lägga ner för att ha råd med flera timmar nyproducerad dokumentär om Ingmar Bergman som visades under påsken.

Hur många nya manusskrivarförmågor ramlade på mållinjen för att Ingmar Bergman ännu en gång skulle få orera om sina demoner och hur han älskar att promenera för då kan de inte hoppa på honom?

Tack och lov att det har kommit en ny generation filmare: Ella Lemhagen, Teresa Fabik och Josef Fares, som inte bär det tunga arvet av Sjunde inseglet på sina ryggar.

Framför allt har Ingmar själv bevisat att han faktiskt är rätt kass så här på gamla dar. Ur led är den Bergmanska tiden helt enkelt. Jag tänker givetvis på Saraband. Undra hur många dramaproduktioner på SVT som aldrig blev gjorda för att Börje Ahlstedt skulle kunna gorma teatraliskt på sin fader. Hur många nya manusförmågor stupade redan på synopsisstadiet för att Erland Josephson skulle uttala orden "min son" med vrede många gånger?

I den sista dokumentärdelen om den store regissören, som gick i måndags, ställde den livrädda reportern frågan om Ingmars syn på att han svikit sina nio barn. Inte funnits där alls. Eller bara funnits där lite. Hade Bergman varit kvinna hade resonemanget naturligtvis varit lite mer invecklat. Om det hade varit en kvinnlig motsvarighet till Bergman - vilket i sig är en utopi - hade hela hennes filmskapande analyserats utifrån det enskilda faktum att hon misslyckades som mamma.

En kvinna som fött barn är nämligen alltid i första hand mor. En man är många saker samtidigt. Ett misslyckat faderskap behöver inte betyda så mycket. Ett misslyckat moderskap och världen förväntas rämna. Därför får Bergman frågan lite fjärilsvingat lätt: Har du tänkt på, Ingmar, vad har det inneburit att du svek dina barn?

Ingmar svarade med att kalla sig själv för familjelat. Familjelat? Familjelat är när man inte orkar borsta tänderna på ungen på kvällen för att man själv är för trött. Familjelat är när man ljuger att man har möte på jobbet så att den andra föräldern, om den finns i bilden, måste lämna två dagar på raken medan man själv kan äta långfrukost.

När man skiter i nio barn är man ett familjesvin. Men det fattar inte Ingmar.

Nu passar det dessutom att erkänna synderna. Han hade kommit på att han inte kan ha dåligt samvete eftersom det vore koketteri gentemot barnen som han har åsamkat det riktiga lidandet. Jag är skittrött på män som cirka hundra år för sent kommer på att de gjorde fel som svek sina barn. Jag är också skittrött på män som när de är medelålders kommer på att de minsann ska skaffa nya barn eftersom det inte gick så bra med de gamla barnen. Men med nio barn med lite olika kvinnor i bagaget är man naturligtvis en kvinnotjusare.

I ett svartvitt klipp från en presskonferens för filmen Persona sitter Liv Ullmann och Bibi Anderson på var sin sida av den store regissören. Bibi Andersson sitter med nerböjt huvud, Liv Ullmann ler blygt och Ingmar kör på om hur han såg ett foto av de två flickorna - jo, han kallar dem flickorna - och de var så lika varandra att han kom på att han skulle göra filmen.

Till saken hör också att han dumpade den ena för att bli ihop med den andra under inspelningens gång. Fräscht, Ingmar! Det påminner mig om en annan presskonferens för några år sedan när Ingmar skulle presentera Saraband. Bredvid honom satt nu skådespelerskan Julia Dufvenius. Hon är i övre tjugoårsåldern men påminde mest om en liten flicka iklädd knästrumpor som inte nådde ner till golvet med fötterna. Ingmar klappade henne på huvudet och - surprise - kallade henne flickan. Julia Dufvenius bara log blygt och rodnade. Det är Ingmar Bergmans förhållande till kvinnor - och deras till honom - uppenbarligen. "Flickor" som man talar om för vad de ska göra, känna, stå och gå - och sedan gör barn med. Nu fick inte Ingmar göra barn med Julia men å andra sidan är han 85 år i dag. Jag lärde mig bara en sak av helgens odyssé genom det Bergmanska riket och det jag lärde mig visste jag redan.

Kvinnor står ut med mycket skit.